318is - värd att vårda och förädla

Här är berättelsen om mig och min ögonsten... Jag heter Lena Persson, bor i Fjälkinge i Skåne, och jobbar heltid med min nystartade firma som jag försöker få på fötter.

Ända sedan jag

var liten har teknik och fordon varit en av de stora ingredienserna i mitt liv. Min far försörjde familjen på att köra grävmaskin i sin egen firma. Att som barn alltid svara i telefon med ett firmanamn kanske det är någon som känner igen sig i, men det hör väl inte till vanligheterna...

Mitt stora intresse

är nog inte så svårt att räkna ut - vad har annars min artikel här att göra? Förutom bilintresset (läs BMW-intresset) som inbegriper både bankörning (tog racinglicens förra året) och mek i  garaget, utgörs mina intressen av styrketräning, datorer, trädgård och husfix mm.

När moppeåldern

infann sig var jag lycklig. När jag köpte min första  
bil - en Fiat 127 Special kombi, nylackad - var jag snäppet lyckligare. När jag efter att ha träffat min BMW-tokige fästman Krille (nu ordförande i BMW 02 Club Schweden, samt klubbmästare i BMW Club Schweden), och köpt min första BMW, som var en halvsunkig 318i från 1984 var jag ännu lyckligare.

Körkänslan i den

alltjämt bedagade bayerska skapelsen var nog för att fälla mig - jag var fast! När jag något år senare bestämde mig för att hitta ett roligare exemplar, fann jag en annons om en 318is -90. Jag hade hört några diffusa påståenden om att s:et i modellbeteckningen stod för något alldeles extra. En varvvillig fyra med 16-ventilstopp och hårdare chassisättning, med starka släktband till M3:ans väluppfostrade, balanserade men vilda väghållnings- och köregenskaper. 318is kallas "fattigmans M3"... Det lät onekligen lockande - speciellt om man började jämföra priser och prestanda mot de vanligare och mer slätstrukna 318i, 320i etc.

Morgonen den

19 augusti 2000 var solig och fin. På en parkering utanför ett visst möbelvaruhus i Älmhult, kom hon glidande runt etthörn, med lyster i sin brilliantröda lack, klädd i det snyggaste sidokjolspaket jag sett. Inredningen var felfri och inte en enda rostfläck hade hon - min gamla 318i stod en bit bort och skämdes... 

Det var då lyckokänslan

gick över till kärlek! Det gjorde sedan inget att de tidigare ägarna hade varit av den lugna sorten. Först en äldre dam, som köpt den (med kjolpaket monterat från fabrik) för att ha något att köra till affären, efter henne en lugn barnfamilj och sedan jag. Få mil på mätaren och varken sönderskruvad eller rejsad med, kunde ju inte bli bättre!

Enligt en uppgift

från Vägverket fanns det i november 2004 bara 417 stycken 318is -90 kvar, varav 67 stycken var avställda. Du som äger en 318is 16v - vårda den ömt!

Sedan jag köpte

henne har jag kört cirka 6 000 mil. Ganska många av dem har lagts på svenska racerbanor och en del på autobahn i Deutschland. Självklart är detta en sommarbil jag inte utsätter för vintermarodören som även kallas "salt".

Sedan hon kom

i min vård har jag modifierat en del, bland annat förbättrat bromsar, väghållning och motorprestanda. Det kommer alltid till något man vill ändra eller förbättra... Jag instämmer i den välkända meningen "jag vågar inte räkna på hur mycket pengar jag lagt på min bil..."*