Måste jag spola spoilern?

Att köra 60-talsbil som sommarbruksbil hade varit roligt men något som jag själv förkastat för länge sedan. Att göra samma sak med en sen 80-talare verkade inte lika främmande. Det är lätt att tro att reservdelstillgången står i förhållande till bilens ålder, en tes som denna artikel kommer att visa är grundläggande fel.

Allt började i slutet

av förra sommaren. Efter att för tre år sedan ha förlorat en Alfa Romeo gtv6 vid en garagebrand hade jag till slut hittat en ersättare. En mycket fin bil i specialutförandet Grand Prix. Bilen var svart, hade sollucka, luftkonditionering och lejongul skinnklädsel. Mätarställningen var bara 4 000 mil och att det var just en Grand Prix satte guldkant på det hela. Tyckte jag då.

Bilen gick som en klocka, var driftsäker, snabb och bränslesnål. Sedan hände det som inte får hända och då insåg jag att det inte är problemfritt ens med en sen 80-talare.

Namnet Grand Prix är

 direkt relaterat till Alfas engagemang på tävlingsbanorna. När F1 instiftades 1950 var företaget helt överlägsna med sin kompressorbil tipo 159. Alfa gjorde ett försök att komma igen på 70-talet som motortillverkare för Brabham-stallet. Detta resulterade i »fläktbilen« i vilken vi fick se Niki Lauda vinna Sveriges Grand Prix 1978. Under 80-talet tillverkades en egen F1-bil som bland annat användes av Benetton.

Det var därför naturligt att det dök upp specialversioner av gtv6 med tillnamnet Grand Prix. En av dessa byggdes 1983 av den tyska firman Haeckner i en serie på 100 bilar. De utmärkte sig genom tillbehör som specialfälgar, dimljus och karosslister och kylarmaskering i karossens färg.

Den läderklädda mittkonsolen

 hjälpte säkert till att göra modellen populär och det slutade med att firman byggde 100 bilar till.

För schweiziska marknaden togs en Grand Prix-version fram med ett utrustningspaket från den italienska firman Rayton Fissore. Det bestod av karossfärgade stötfångare med inbyggda spoilers, skärmbreddare, sidokjolar och en tredelad spoiler av gummi på bakluckan. Det hela kröntes av en tejp längs bilens sidor med texten Grand Prix. Fälgarna och däcken hade special-dimensioner som bara uppfylldes av Michelindäck. Märkligt nog fyllde inte fälgarna ut de omsorgsfullt breddade hjulhusen.

Under åren 1985-1986

tillverkades 800 bilar varav en viss del även såldes i Belgien, Holland och Sverige. Till Sverige kom 25 bilar. Färgerna var svart, antracit och rött.

Grundmodellen gtv6 2,5 tillverkades under åren 1980-1986 i 22 381 exemplar och kan därför knappast klassas som en uddabil. Tekniska komponenter delas med många av Alfas fyrdörrarsbilar och anses lättillgängliga och förhållandevis billiga.

Raka motsatsen visade sig

gälla när det kom till karossdetaljer. Den bakre delen av min bil hade nämligen fått en hög tegelvägg över sig samt något ton spannmål. Karossen hade klarat detta förvånansvärt bra då inget var krossat men tillbucklat och repat. Lätt som en plätt, sa alla, och jag började glad i hågen ringa runt medan plåtslagaren drog ut bucklorna.

Enligt verkstaden har gtv precis lagom tjock plåt för att möjliggöra en lyckad riktning. Inte för tunn som »smulas« sönder och inte för tjock som är svårbearbetad. Efter någon tid var plåten lackerad och klar och det vara »bara« att skaffa nödvändiga detaljer att montera på.

Detta arbete föll på mig

förutom att anskaffa bakrutan. Verkstaden jobbar även med bilglas och skulle ta hand om den detaljen. Det visade sig att ingen ruta fanns att få tag på i Sverige. Man hade till och med ifrågasatt varför den skulle bytas.

- Man får väl aldrig stenskott i bakrutan (skratt!)?

Jo det var just det

man hade fått, tegelstenskott! Genom den alltid lika tillmötesgående Mori på Powercar i Stockholm fick jag kontakt med en vänlig man i Ã-rebro som tycktes ha mycket Alfa-delar.

- Jodå, bakruta kan du få en ny för 2 159 kronor plus moms, en begagnad för hälften.

- Bra, då tar vi en ny, sa jag och andades ut.

Efter någon dag

kom beskedet att någon ruta inte fanns att uppbringa. Jag började nu ana oråd och frågade mig omkring efter glas till bakljusen.

Det visade sig lika svårt. Kommentarer som att »vi har ett men det är inte helt komplett« eller »ja, vi har ett par repiga«, var vanliga svar. Repiga glas hade jag själv och var därför inte intresserad. Men i Italien finns allt sådant att få tag på, var en kommentar jag hörde så ofta att jag till slut trodde på den. Alfa är ju trots allt en italiensk bil.

Carrozzeria Campana i Modena

 är en av de största på delar till äldre Maserati, Alfa Romeo och De Tomaso. Jag grep telefonen och ringde dit. Svaret jag fick var att de skulle sända en beställningsblankett som jag ombads returnera ifylld. Namn, adress, alla telefonnummer och e-postadresser både till beställaren och godsmottagaren begärdes. Mycket mer noggrant än de tyska firmor jag också varit kontakt med där ett enkelt mail räckte. Jag väntade och väntade och en vacker dag kom svar från Italien. En två sidor lång diarieförd offert giltig i tio dagar.

Offerten innehöll bara en detalj och det var bakrutan. Några bakljus fanns tyvärr inte. Bakrutan skulle kosta 227,76 euro men emballage och frakt ännu mer. Det hela slutade på 639,31 euro. För säkerhets skull fanns tillägget att det motsvarade 1 237 877 Lire. Alltid något, rutan fanns men var i dyraste laget.

Från Garage Stalder & Moser 

i Rickenbach, Schweiz, väntar jag just på pris på ett par nya bakljus som de påstår sig ha på lager. Jag har väntat minst en vecka. Även Club Alfa Romeo har varit tillmötesgående och hittat ett par bakljus i Tyskland till ett pris av 300 euro. »Durt«, sa kyrkstämman.

Jag hade inte ens börjat med det riktigt svåra momentet, bakluckans spoiler från Rayton Fissore. Den som tror att gummidetaljer på bilar är lätta att ersätta tar fel. Att tillverka en spoiler går nog men att få fast den är värre. I spoilern ligger nämligen en metallskena ingjuten för att hålla fästskruvarna. Hittar du en på skroten är gummit sprött och metallskenan upprostad. Ingen av de otaliga firmor i Tyskland, Schweiz och Italien jag varit i kontakt med hade en ny spoiler. Och Rayton Fissore lade handskarna på hyllan 1991 efter att ha gjort likande konverteringar för bland annat Lancia och en egen stadsjeep med Alfa-motor. Men vad hjälpte det i denna stund?

Realisten i mig sade

att det nog var lika bra att glömma den där spoilern och bygga bilen som en »vanlig« gtv6 i stället. Att följa Giugiaros ursprungliga design som faktiskt är snyggare än Rayton Fissores. I farter under 180 km/h tror jag heller inte att spoilern har någon funktion. Det går ej att jämföra med Audi TT som var felkonstruerad från början. På Alfan finns redan en spoiler i karossplåten.

Om bilen varit exempelvis en Giulia från 60-talet hade många av dessa delar funnits att tillgå, nytillverkade. De tyska katalogerna i ämnet är tjocka och priserna anständiga. Den erfarenheten har jag även från Citroën där de flesta delar till 40-50 år gamla bilar finns på hyllan hos rätt firma. Därför till sist ett råd: Ska du köra samlarbil och utsätta den för risker i trafiken, kör en hyggligt gammal bil och passa dig för specialversioner. Å andra sidan, vad hjälper det? I trafiken hade jag aldrig några skadeproblem med min GTV…