Man är ju inte riktigt klok!

Jovisst. Varför ska man köpa något som är normalt och tråkigt? Jag instämmer helhjärtat med den klottrare som för 30 år sedan ledsnade på tristessen och målade "Ner med normalt folk!". Verket kan än i dag beskådas av söderåkande bilister på en järnvägsport söder om Ockelbo.

Ska man ha en

Triumph ska man naturligtvis ha en framhjulsdriven. De flesta har inte ens hört talas om något så konstigt. Vilket inte är så konstigt. Bortsett från en Honda som fick Triumphkläder så är denna lilla pärla den enda framhjulsdrivna Triumph som någonsin sett dagens ljus. Fin var den, men vanlig blev den aldrig.

Den är också mig veterligen den enda bil som först var framhjulsdriven och sedan blev bakhjulsdriven, då under namnet Triumph Dolomite. Något sådant kunde bara engelsk bilindustri åstadkomma. Konstigare blir det knappt. Däremot är det inte konstigt att den engelska bilindustrin gått hädan. Med den modellpolitiken kan det inte bli annorlunda.

Varför går man då och köper en Triumph 1300 TC från 1968? Denna relik från den brittiska bilindustrins svanesång?

Ja, inte är det för att Automobils redaktionschef Calle Carlquist har gjort det. En man som samlar på gamla Oplar, helst sådana med en tung gjutjärnsklump fram och ingen drivning bak (åtminstone inte vintertid) kan ju inte betraktas som något föredöme när det gäller bilköp. Han har dessutom en gång haft det dåliga omdömet att utnämna den bil jag sålde i fjol, en Citroën 15 Six från 1939, till "världens dummaste bilkonstruktion". Han förstod inte att det handlade om plattformstänkande och produktionsekonomi. Vilket man väl måste förlåta en Opelsamlare.

Nej, köpet av en

Triumph 1300 TC hade andra grunder. Mycket grumliga sådana. En viktig orsak var att bilen var mycket billig. Eftersom kopplingen inte fungerade fick jag den för 5000 spänn. Ett annat viktigt skäl var att skyddsplasten satt kvar på dörrsidorna - visserligen torr, flagad och trasig, men dock. Att den stod i det rostfria Norrbotten var ytterligare ett skäl. Plus att den är söt.

När jag fick hem den drabbades jag av en mycket positiv överraskning, vilket annars aldrig hänt mig i en bilaffär: Bilen visade sig vara praktiskt taget rostfri. Inte ens en arkeologisk utgrävning i dräneringsrännan framför framrutan, genom lager av barr, löv och så småningom ren mull, ledde till några rosthålsfynd. Det är först nu i vår, när jag började skrapa i hjulhusen, som ett elakt litet rosthål kröp fram under en bit flagad underredsmassa. Att det enda rosthålet fanns på det enda stället som varit utsatt för rostskyddsbehandling säger en del om forntidens rostskyddsmetoder.

Optimistiskt lagd som jag är inleddes renoveringsarbetet med att blästra och lacka en omgång fälgar, som kläddes med fräscha fina vinterdäck. Nu börjar det bli bråttom om jag inte ska tvingas göra om proceduren med en ny omgång hjul för sommarbruk. För allt tar längre tid än beräknat.

Med benäget bistånd

av British Motor i Stockholm har Triumphen fått nya vatten- och bromsslangar runt om. Förgasarna är rengjorda. Nytt batteri är inhandlat. Nya bromsbackar är monterade bak, men fram råder väntans tider. Förhoppningsvis kan jag hämta bromsskivor, framhjulslager och stötdämpare runt om nu i veckan. En ny ljuddämpare till Saab 900 plus litet skarvbitar och befintliga rör har plockats ihop till ett avgassystem som bör hålla åtminstone några år. (Ett helt nytt rostfritt avgassystem kostar lika mycket som hela bilen i inköp. Det kändes överdrivet på något sätt.)

Motorhuven är utbucklad och nylackad. Bättringsfärg till resten av bilen ska inhandlas. Bilens undersida är målad med Hammerit och är blankare än översidan, vilket kan ge en kul effekt om någon på Bilprovningen har sinne för humor.

Med hjälp av min garageguru, MG-specialisten och proffsrenoveraren Anders Smedsaas-Jörgensen ska bilen banne mig ut medan vinterdäcken får användas lagligt.

Sedan är det dags

att ta itu med resten av den vanvettiga vagnparken - en MGB 1973 som kom hit från Californien mitt i vinterns första snöväder. (Då upptäckte jag att californiska sommardäck och blankpolerad snö är en usel kombination. Man kommer ingenstans.), en Citroën B11 Commerciale från 1939 som varit i min ägo i 35 år och som genomlidit tre flyttar i demonterat skick, samt lek- och busbilen, en Volvo 440, preparerad för banracing i High Coast Racing-serien.

Det är så sant som Calle Bergström i Ystad säger:: "Det är aldrig för sent att skaffa sig en lycklig barndom" .

Fler rapporter följer. Mina öden och äventyr i garaget kan även följas på www.enbilblirtill.blogspot.com.