Nyblad anmäler sig

Egentligen var det självklart att jag skulle köpa den nya Mini Coopern. Som tolvåring skaffade jag en Austin Cooper 1967 och den är jag fortfarande trogen. Men när jag provkörde den nu mindre nya Minin blev jag avskräckt av att det som ska vara en premiumbil är så plastig i inredningen. Så för ett år sedan slog jag ändå till på en Mini Cooper S 2004.  Den fick ersätta den Porsche 944 turbo jag hade. Den hade väckt mitt intresse för bankörning men blev till slut för dyr i drift. När mina föräldrar sålde sin villa blev det för omständligt att ha de två bilarna och en vinterbil. Då såg jag Mini Cooper S som både en duglig vardagsbil och en rolig banbil. Visserligen är den på papperet långsammare än Porschen men jag tror att jag vågar köra fortare i kurvorna på bana med Mini.

Den ursprungliga Hundkojan har trimmats och byggts om i ett oändligt antal varianter. Nya Mini verkar ha liknande inflytande på många. För mig tog det inte många månadslöner efter inköpet innan jag började.
   Först gav jag mig på lite rent estetiska detaljer. Sedan har jag låtit sänka den 30 millimeter. Det gjorde underverk för utseendet och på bana är den fasta fjädringen kanon. Allt var frid och fröjd tills i höstas då vinterdäcken åkte på. Nu får passagerarna inte vara för tunga, då skrapar de bakre skärmkanterna i.
   Det enklaste sättet att trimma den nu utgångna generationen av Cooper S är att byta till en mindre remskiva till kompressorn.  Om man väljer en försiktig minskning behövs ingen ändring av motorstyrningen. Jag har en remskiva som är 19 procent mindre och då rekommenderas en omprogrammering.
   Nu skulle ett par sitta still-stolar inte sitta fel inför årets banmöten. Som det är nu har jag träningsvärk i ryggen efter en bandag. Om det säger mest om sidostödet på stolarna eller hur otränad jag är ska vi kanske låta vara osagt.