»En småtrist typ som hävdar originalskick «

När ska du

chippa den? Jag hade knappt hunnit berätta färdigt om min nybeställda och långt ifrån levererade tjänstebil. Men ordet »lättrycksturbo« någonstans i min utvikning tände uppenbarligen eldar i delar av sällskapet. Bilen har turbo, alltså är den superenkel att trimma, alltså var frågan inte om utan när  det skulle ske - nu eller omgående?

Dagens sanning är att bilen är  »oskuld« ännu ett och ett halvt år efter leveransen, vilket sannolikt placerar mig i en minoritetsgrupp: de som kör moderna familjeturbobilar utan trimchip.  Det skulle vara intressant att veta hur många av alla 1,8t-bilar från vw-koncernen eller Saabar av nyare årgångar som inte genomgått elektronisk bloddoping.

Men att min V70 2,5T är orörd och så lär förbli har inget med högstående moral eller överdriven laglydnad att göra. I mina ögon är digitalt motortrim tämligen okontroversiellt, folk har alltid micklat med motorerna i bilar, bågar och mopeder för att vinna några hästkrafter. Att bilbranschen försöker framställa det som smått revolutionärt och rent farligt är inte konstigare än att de gör allt för att sätta käppar i hjulen på fristående verkstäder. Biltillverkarna vill ha kontroll och de vill helst inte att någon annan tjänar pengar på deras bilar.

Min otrimmade Volvo

är heller inte utslag av någon hästkraftsallergi. Effektstinna, snabba bilar -vilken bilentusiast lystrar inte till sådana lockrop? Jag gör det i alla fall.  Testbilen i denna utgåva, Audi RS4, var svårt beroendeframkallande liksom BMW-bröderna M5 och M6. Jag har sett Mercedes S65 AMG förvrida synen på normalt ytterst sansade kolleger här i förlaget…

Men jag är ingen trimkille. Jag hör inte till dem som ser min bil som ett råmaterial. Somliga är besatta av att pilla, molda om, utveckla och »förbättra«. All respekt för dem - jag önskar att jag vore lite mer klåfingrig och fingerfärdig - men jag är snarare en av de där småtrista typerna som hävdar originalskickets överlägsenhet. Och 210 hästkrafter duger faktiskt på familjeutflykterna.

Ändå har jag sviktat i tron. För många år sedan var jag svårt frestad att modifiera min motorcykel. Sportstötdämpare och -fjädrar, ett öppnare avgassystem (parallelltwinnen låter som en Volta dammsugare med basröst) och toppa alltsammans med blå och orange lack. Det blev så klart aldrig av.

En rolig och allt vanligare

reaktion på våra A-tester är »originalbilen kanske inte presterar bättre än så, men testa min bil - den går som bara attan!« Läsarna bjuder in oss att mäta deras modifierade, trimmade, iordninggjorda ögonstenar. Det kallar jag förtroende!
Självklart ska vi ta till vara dessa erbjudanden, tänk att kunna jämföra ett helt koppel Lotus Elise i olika stadier av förvandling. Primärt är det bilar i originalutförande vi testar och bedömer, men att ta vara på utvecklingspotentialen hos drömbilarna ligger helt i linje med en riktig biltidnings verksamhet.

Konstigt vore annars, med tanke på att vår egen hjärtesak - en viss smurfblå projektbil - är föremål för just finslipning och varsam modifiering. *