Ett normaltypiskt vårdfall

Man ska vårda sina grejer. Det är vi svenskar bra på, i alla fall när det kommer till fyrhjulingen. För det ändamålet flockas många av oss, företrädesvis män, på vårdinrättningar som ligger utspridda här och var. De kallas till exempel OK-stationer. Där finns Gör-det-själv-hallar där vi vårdar och står i. Här förvandlas våra bilar sakta men säkert från originalskick till provkartor på allsköns huskurer eftersom a) plånboken inte räcker, eller b) vi har en bättre idé, inte sällan betingad av a).

En idé rör

avgasrören. Det går inte att hålla räkning på alla sätt en normalfuntad svensk man kan laga avgasrör efter eget huvud.
Här kommer nu en sådan man med en idé och en gammal Opel. Den låter som en sista rossling på dödsbädden. Redan före entrén i den av vattenånga, femfemtisex och avfettningsmedel förtätade luften på vårdavdelningen har vår man förvissat sig om att det stora plastkaret med kasserade avgassystem från andra normalfuntade mäns bilar ser lovande ut.
Vår man ska ur dessa rester fabricera ett eget system och runda de nästan tre tusen spänn ett komplett piratsystem skulle kosta på Biltema, för att inte tala om de sexåfem märkesverkstaden kräver för grejerna. Vår man har ju bara betalat fyra tusen jämnt för hela Opeln.
För sitt söndagsändamål har vår man med sig bågfil och pengar till inköp av avgasklämmor, avgaspasta (ett skönt ord) och avgasbandage (ännu skönare) från välsorterade hyllor inne i butiken. Han har också ett skjutmått för mätning av överblivna rörstumpar, några fasta nycklar samt en slägga att slå med när det vittrade systemet på Opeln spjärnar emot. För det kommer det att göra.

Bland välbekanta ljud

av hissande billyftar, smällar från kompressorer som laddar högtryckstvättar och svordomar bakom det gula skynket intill från killen som hunnit längre på sitt avgasbyte skrider vår man till verket.
Det börjar bra eftersom sista burken hängt på trekvart sedan i april. Han får loss den på sju minuter. Sedan är det rakt in i hetluften, den kornigt hoprostade, knappt synliga skarven mellan rören mitt under bilen. Vår man lägger an, föga anande hur länge han kommer att få stå här. Pssch, pssch, femfemtisex, flödande femfemtisex, slag med släggan, slag med släggan och så fasta nyckeln på avgasklämman. Absolut inget händer. Femfemtisex, femfemtisex. Slag på slag på slag. Nopp. Dags för bågfilen, i just den arbetsställning skyddsombudet på jobbet varnade män som vår man för.
En blandning av svett och femfemtisex rinner ner i vår mans ögon och den där avfettningsdimman i luften tar på. Kvart över tolv, efter tre timmar, köper vår man en snabbmacka från den nyinrättade snabbmackehyllan i butiken och sköljer ner med en Ramlösa som enligt etiketten ska smaka kaktus.

Vad hände med

Loranga? tänker vår man, och firar att det gamla systemet äntligen gått av, efter två bågfilsbladbyten.
Nu ska rören med en bättre idé på. Lite olika diameter på stumparna, men vadå - avgasbandage, avgaspasta och så en liten plåtbit som låg längst nere i verktygslådan att kila med kommer att göra susen.
Fem i halv tre är vår mans pussel på plats, åtdraget, tätat och snyggt att se. Ja, hyfsat snyggt att se. Kanske skulle han köpa en kromad avgasförlängare att kröna verket med? Det står så på förpackningen i butiken, "avgasförlängare".

Med begynnande träningsvärk,

sotig på kinderna, flottig i håret och blodig på knogarna styr vår man ut sin viskande 1,3-liters Opel i vårtrafiken. Ahh, torr asfalt! Tyst system! Sommardäck! Nog var det värt trehundraåttisex spänn i hallhyra och grejer! Han tar en extrarunda på två mil, det är ju söndag.
Just när han med nedvevad sidoruta svänger upp för backen mot hemmet, och tänker att nu ska det väl vankas stek och gelé, hör han den första lilla extrapusten under vänster bakdörr. Ett pysande, inte mer. En lite för luftig avgaston. Har den inte tilltagit redan när han svängt in på garageplanen?
Det är nu han vet att han kommer att åka till OK-hallen också nästa söndag, med en ny förhoppning och en lite bättre idé. Den ska grusas, den också, ty vår man är som sagt ett normaltypiskt vårdfall.