Fotografering med förhinder

På den tiden sommarjobbade jag på en lokaltidning. Under en vecka var jag utkommenderad från SkLT VA:s (Skaraborgs Läns Tidning, Västergötlands Annonsblad) centralredaktion i Skara till enmanskontoret i Grästorp, en ort som kanske inte är så enkel att hitta på kartan för alla.
- Skriv om vad som helst! Men du ska ha tre artiklar att skicka hit varje dag, annars fyller inte sidan. Bilderna lägger du i en påse och går med till fyrabussen så hinner de hit i tid. Missar du får du köra hit dem själv, kommenderade redaktionschefen, en kille som föreföll mig ruskigt rutinerad och säker på sin sak.
 

I min strävan

att fylla detta pensum råkade jag ut för de mest märkliga skrivuppslag, lokalreportagets obestridliga charm, reporterns läroanstalt och förbannelse. Jag gjorde stort uppslagna artiklar om ungdomar som planterade gran och tolvåringar som körde traktor, om kringresande läggare av halmstråtak och om grevinnor med spökhus. Jordgubbar plockades och jag skrev, fåror plogades och jag skrev. Vi hade en tävling, Stråligan, där det gällde att inkomma med länets längsta sädesstrå till redaktionen och jag överhopades.
Jag intervjuade en beostare. En svart fågel som satt i en stor bur hos en blomsterhandlare och påstods kunna ge intelligenta svar. Det kunde den inte.
Nu gällde det en veteranbil. Jag skulle fotografera och skriva något trevligt. - Skriv något trevligt! röt redaktionschefen i telefonen. Du som gillar bilar!
 

Bondens exemplariskt välskötta

gård låg på en liten höjd, den sken som en juvel i solen och skördetiden närmade sig. Jag rattade dit i en Ford Fiesta med tidningens logotyp på dörrarna och såg strax före gården ett ungt par gå ut i havreåkern med diverse håvar och någon ryggsäck för att plocka flyghavre.
Bonden Anderssons Isabella 1958 var i prima skick. Det här skulle bli en enkel match, kameran fick arbeta.
 

Nu kom Anderssonskan

vaggande över grusplanen och undrade om Andersson visste vad det var för ena som klivit ut i havren. Det visste Andersson inte men han tänkte ta reda på saken och stegade stort ut i åkern som bredde ut sig åt alla håll nedanför gården. Paret var redan en kilometer bort och Anderssonskan tittade på det med en kikare hon halat fram.
- Jag vet inte vad di gör, sa hon. Nä, jag begripert rakt ente alls.
Jag hölls med Isabellan men noterade skeendet. I Fiestans handskfack låg just en kikare och jag började också glo. Andersson var nu framme och sade något. Paret packade sig snabbt samman och började återtåget till grusvägen.
Sedan fikade vi på verandan, ett ursvenskt jordbrukarpar, som klippt och skuret för en affisch för Bondeförbundet, och så den unge reportern. Stämningen var ruvande.
- Han var en sån som du, sa Andersson till slut. Fotograf, kom ända från Stockholm gjorde han. Di tog bilder på mode, jag vet inte vad det var för sort på't.
- Jaha, ja jag tyckte väl att det var något foto, föll Anderssonskan honom i talet. Mode, jahaja, här på slätta.
 

Och vi visste

ju lika väl, alla tre, precis just det jag också sett i redaktionskikaren. Det som vi alla nu satt och undertryckte vid drömtårtan, kokekaffet och knaperkakorna medan transistorn knastrade fram väderleksrapporten inifrån det stora köket.
Att det var präktiga, högsommarsvenska porrbilder som förevigats där ute i den gyllengula, vajande havren.
Fyrabussen fick bara två artiklar den dagen.