Fylla moppe vid femtio
Mopeden är det viktigaste fordonet. Den anspråkslösa tvåhjulingen befriar en ung person från bördan att kroppsarbeta för att förflytta sig. Därmed brister för alltid en av livets barriärer, världen blir sig aldrig mer lik. Strö ut ordet »moped« i vilken församling som helst och inhösta fantastiska skrönskördar från samhällets stöttepelare. Avbryt det där dötrista sammanträdet med ett glatt »Jamen, Puch Dakota på er allihop!« och du ska se hur insomnade medelåldersmidjor åter spritter som om av liv.
Mitt emot mig sitter Niklas som – av en anledning jag strax ska återkomma till – nyss for upp ur sin stol, sprang in till sin förra tidningsredaktion för Bike och ur dess arkiv drog fram en osannolik artikel om en långresa han och en annan moppedåre gjorde. »Jamen jag var ju bara 24 år« urskuldar han sig nu, medan jag ögnar igenom hans alster, fyllt av just de bortflydda scener jag också så gärna minns från alla limpsadlar jag beträdde som skrackelröstad 15-åring. Det var bara det att Niklas resa sträckte sig från Ystad till Haparanda, mer eller mindre non stop.
Det kan jag inte bräda, men detta med det mytologiska topplockstrimmet mot garagegolv, snutjag, aphängarstyren och konsten att sitta snyggt nedböjd över en Bing och med ett justerbart munstycke mellan tumme och pekfinger vet jag ett och annat om. Tack och lov håller min mopedgalenskap i sig. Jag deltar visserligen inte i våra dagars uppsluppna gubbrace bland Raketarslen och vurpollon men jag anar att gasarglädjen svämmar över bräddarna.
Jag håller mig på privat nivå: i garaget står två moppar. Den första är en Velosolex 3 800, mer känd som Knallert. En framhjulsdriven, fransk motormekanisk genialitet. Den ursinniga kraftkällan med drivrulle fälls ned över framhjulet, trampas i gång och så är man ute på nya äventyr. Går något sönder finns två verktyg i en box under pakethållaren och de fixar allt. Jag köpte min 3 800 hos Hanssons Motor i Sala 1987, efter en elegant prutning från reapriset 1 995 spänn till 995 blankt, under förevändning att mina arbetskamrater skaffat Knallertar för just det priset på en brädgård i Danderyd som haft utförsäljning. Det var dessutom sant.
– Pallra dig hit så får du samma pris, sade den glade i Sala i luren. Det gjorde jag och fick en champinjonformad hjälm på köpet. Hjälmen bär jag fortfarande när jag är ute och vässar. Jag ser inte klok ut, vilket passar perfekt när jag är bakom styret.
Det är där och då den kommer tillbaka, den oefterhärmliga frihetskänsla en moped innebär för såväl 15-åring som 50-åring. Jag har kört jordens dyraste, snabbaste, mest exotiska bilar på arbetstid, men vad är väl de mot en oplanerad kvällstur i tangentens riktning i 30 knyck?
Därför skaffade jag en moped till. Officiellt gick den till min yngste son inför 15- årsdagen. The Day. En röd Honda mb 5, 1980-talets drömmoped alla kategorier. Det krävde viss övertalning. Sonen är född 1990 och hade bespetsat sig på något modernare, mer rymdskeppsliknande av eu-typ. Men han gillade den. Tror jag.
Hondan är i oskruvat originalskick med alla finesser i funktion. Hitta en sådan bland de vedbodlik som annonseras på Blocket och du blir också en lycklig man. Därför bjöd jag raskt när en broschyr till Honda MB 5 lades ut på Tradera nyligen.
Och blev överbjuden, det får man räkna med. Så jag bjöd lite till. Och blev överbjuden. På Tradera uppträder man under pseudonym och jag började irritera mig på den där idioten som spjärnade emot på andra sidan. Vad var det för Viktigpetter?
Listigt nog drämde jag i med ett skyhögt bud (127 spänn) just före slutsignalen – och broschyren blev min! Det var denna upplysning som fick Niklas (i början av dessa rader, du minns) att fara in i Bikes arkiv.
Bredvid Automobil huserar den utmärkta tidningen Klassiker, där den skicklige Claes Johansson arbetar. Claes Johansson med mopedbibeln Tretti knyck!, Parisresa på moped (det du Niklas!), utställningar och föredrag, samt sjuhundratusen mopeder där hemma om jag förstått sjukdomsbilden korrekt. Traderapaketet anlände och jag sprättade fram en fyrsidig broschyr i mint condition.
Alltså studsade jag bort till Claes för att stolt som en tupp förevisa fyndet.
Bara för att få höra:
– Är det du din jävel som sitter och bjuder över mig