»Gamla Mersor tålde knasiga färger«

Det sägs att vissa bilar är närmast osäljbara i andra kulörer än silver och att köpa en Ferrari i något annat än rött lär vara ekonomisk ruin. Så har vi också den trafikmiljö vi förtjänar. Se dig omkring -det är inte någon upplyftande känsla att blicka ut över köernas mulna sås av silvergrått, antracitgrått och svart.
När såg du senast en ny bmw 7-serie i klarrött, eller omvänt en Ferrariträff där det sprakade av färgglädje? De få lyckligt lottade som vågar frångå det »Ferrariröda« kör oftast någon av märkets stora gt-vagnar och den kategorin är heller inte lagd åt det kornblå eller gräsgröna hållet. Dova metallickulörer är det som gäller för 456, 550, 575 och 612.
Jag är inte typen som tänder på brandorange eller pippigult, men nog verkar både slentrian och ett stort mått av feghet prägla färgsättningen på de flesta nya bilar. Samtidigt har många bilentusiaster väldigt klara uppfattningar om »rätt och fel« när det gäller kulörer på både vardagstransporten och hobbyfordonet.

det var enormt

inspirerande att läsa om Lars Nordzell i Stjärnhov som lät oss titta in i sitt drömgarage härförleden (se Automobil 3.06 eller automobil.se). Han har en benhård uppfattning om vilken kombination av exteriör- och interiörfärg som gäller för var och en av sina bilar. Mercedes slk: silvermetallic/roströd inredning. Jaguar xjr: mörkgrön/sandfärgat skinn. Ferrari 550 Maranello: röd/beige inredning. Självfallet är hans Volkswagen Polo gti »jazzblå« och utrustad med Colour Concept-paket…  
Inga revolutioner i det Nordzellska garaget och jag delar inte alla Lars slutsatser, men hans förhållningssätt är djupt tilltalande. Ã-verhuvudtaget är det sympatiskt att reflektera över hur färgsättningen på våra körtyg påverkar både humöret och stadsmiljön.
För några år sedan gjorde en Mercedes-entusiast mig uppmärksam på hur väl äldre Mersor »tålde bjärta kulörer«. Hans resonemang gick ut på att 1970-talets ärggröna, tomatröda och nikotingula experiment såg tilltalande ut eftersom karosserna var så krombemängda. (Och det var alltså färger som många köpte!) En nyare Mercedes i funkisstil - med slanka linjer och helt utan krom förutom grillen - skulle riskera att se rent motbjudande ut i samma drapering.

baksidan av att

spinna loss i färglådan är som jag nämnde i inledningen bilens andrahandsvärde. Automobils begagnatexpert, Anders Adolfsson, predikar ständigt hur viktigt det är att undvika knepiga kulörer och kombinationer. En beige Porsche 911 intresserar naturligtvis betydligt färre än en silverfärgad eller svart - det är den bistra sanningen.
Därför var det befriande att just Anders kom hem från sin senaste importresa med en vit 911 sc -så långt allt frid och fröjd - med kritvit helläderinredning. Han blev helt enkelt så betuttad i just detta specialutrustade exemplar att han köpte den mot bättre vetande.
Biltidningens uppgift kan aldrig vara att ledsaga till dåliga bilköp, och därför är Anders Adolfssons varningsord för udda kulörer helt korrekta. Men nog vore världen en bra mycket roligare plats om fler vågade lämna det silvergrå, antracitgrå och svarta därhän?
Varför min tjänstebil är mellanblåmetallic kan du läsa om härintill ("Blådåren i Volvoskåpet")! *