I bilbanebarndom i Barcelona

Till Barcelona for vi, min bättre hälft och jag, mot slutet av årets fotbolls-vm. Där var liv i luckan och i takt med det rödgula lagets allt mer framgångsrika bollande stegrades förväntan i luften.

Vi såg inga matcher men bengick kors och tvärs, svettades i hettan. Trafik, skotrar, märkvärdiga hus av märkvärdiga arkitekter, lunch med öl och tapas, sevärdheter, ännu mer trafik, folk, stränder, konst, en öl till, parker, Camp Nou och Zlatans omklädningsrum, reashopping, vatten i plastflaska, kvällsgod mat och dryck, hetta, ännu fler skotrar – det är en intensiv plats, Barcelona, och vad blev den inte när de rödgula först nedlagt tyskarna i semin och sedan, som kulmen, ettnollade holländarna i finalen? Brakfest var bara förnamnet.

Men vad vara detta? Ut från en fasad intill Plaça de Catalunya stack plötsligt en halvcirkel med texten »Scalextric«. På det lockropet reagerar jag sedan barnsben som en Pavlovsk hund och snart var jag inne i en butik som alldeles trotsade beskrivning.

Därför måste jag först beskriva någonting annat.

I den platta staden Skara på västgötaslätten fanns en gång en teaterlada downtown, en tjusig tegeltrave med väldoftande bageri i ena änden och en magnifik, träknarrig tilja och rader av hårda åskådarbänkar i resten av byggnationen. Här rumsterade Skara Skolscen, där många i dagens skådespelande parnass passerat, här såg jag för första gången en pjäs av Molière, här pussade jag en gång klassens snygging men inte två.

Framför allt fanns det i ladans källare så gott om outnyttjad plats att Skara Miniracingklubb kunde breda ut en magnifik, fyrfilig slinga för självbyggda fordon i skala 1:24. När ryktet om banans existens började gå trodde jag knappt att det var sant, men snart var jag medlem och knåpade hemma på bordet på en skapelse som, om jag lyckades, skulle bli La Cucharacha, Kackerlackan.

Det var en byggsats från Cox, en platt, orange skapelse med stegram i metall, smala svarta däck fram och breda däck där bak, grå och lite mjöliga att ta i. Kartongens text utlovade prima fartsensationer.
Farten berodde på graden av fingertoppskänsla i drevjusteringen på Kackerlackans stela bakaxel.

Först hade jag ett drev i stel metall, men med nylondrev i olika hårdheter inleddes ett experimenterande mot allt högre toppfarter, samtidigt som ett växande sortiment av bakdäck med olika gummiblandningar gav allt bättre grepp. Snart tampades jag i klubbens toppskikt – när jag höll mig på banan. Racingstallet fylldes på med nya chassin, med vassare motorer, nya lövtunna plastskal som lackerades från insidan, dekalerades på utsidan och kraschades från alla håll.

Samtidigt fick jag och brorsan av outgrundliga skäl, av en pojkvän till en av våra systrar, en svärm bilar och delar, fabrikat Scalextric, skala 1:32. Nu blev det racing dygnet runt, med stora tävlingsstall, kompisar, svett och hundratioprocentiga akryltröjor – en gudomlig totalfokusering, världen utanför bortglömd.

Med dessa snabbt förbiskimrande minnen hade jag alltså stigit in från den glödheta Barcelonatrottaren till palats Palau (www.palauhobby.com), vilket visade sig vara världens äldsta bilbanebutik, grundad 1935, och inte mycket förändrad sedan dess. Ett sagolandskap för den som grott under en teaterlada.

I ett par våningar med spännande prång, utskott, trappor och avdelningar är det på Palau alldeles, alldeles proppat av allt som har med slot car-racing att göra. Och av modelljärnvägar. Av modellflyg.

Där är bilbanor som löper in och ut ur hyllor. Banor på väggen. I taket. Där är rena godisbutiken av miljoners modeller, tillbehör, grejer och prylar. Jultomtens verkstad. Lådor med snygga förpackningar av de där släpborstarna man alltid behövde mixtra med, pilla ludd ur. Somligt måste vara riktiga rariteter.

– Men våra samlare jorden runt, de har sina dyrgripar i säkert förvar. Det finns modeller som betingar riktigt höga priser, förklarar butiksföreståndaren för mig när jag med ögon som tallrikar försöker samla mig.

Liksom sina kolleger är han korrekt klädd i en neutralt blå expeditrock med företagets logotyp på bröstfickan. Personalen tassar runt och betjänar lågmält en förbryllande strid ström av kunder. Jag får höra att Palau har inte mindre än fyra butiker i Barcelona, men denna är äldst.

På en utskjutande halvö finns kassan, butikens tron. Jag köper en orange Saab V4-modell från Brekina till Claes på Klassiker och en vit Opel Rekord 6 1965 till mig själv, en minimodell av min första bil. Jag får ett handskrivet kvitto ur ett block som måste ha beställts från tryckeriet samtidigt med butikens invigning. Mycket hade jag väntat mig av Barcelona men inte detta, tänkte jag när jag klev ut i gatans brus, ut ur de vuxnas förlorade barndomsparadis.

Och den vackra teaterladan, den revs. På dess plats restes stilriktigt en magnifik och alldeles spyful Ica-butik.