Jaktstugan var egentligen inte alls någon jaktstuga, utan ett hemman från sent sjuttonhundratal med tillhörande skogs- och ängsmark. Godset var min fars, inköpt inför den stundande pensionen efter ett intensivt arbetsliv och skulle vara hans tillflyktsort när plikternas kall klingat av. Där kunde han sitta på pass i en evig väntan på något rådjursögt att skjuta och flå. Nu blev det aldrig så, han skulle gå bort i sjukdom innan något fluffigt djur hunnit sätta livet till.
Nåväl, än så länge levde han. Solen sken över Bergslagens röda löv och i dammen nedanför ladugårdens gödselstack trivdes kräftorna så bra att de feta gynnarna simmade rakt in i fångsthåvens nät. Krondillskoken smordes sedan av en droppe Aalborg Jubilæums och gled obemärkta genom matsmältningssystemet. Vårt Kallernäs var, under den korta tid stället fanns i familjen, en drömsk tillflyktsort när stadens betong blivit för betungande.
Men även stillheten kan vara störande i längden när trollsländornas surrande ringer i öronen. Så en dag beslöt vi oss, föräldrar och barn och diverse respektive, för att åka in till Örebro och shoppa. Och shoppa gjorde vi, kassarna hängde i klasar från herrarnas händer allt medan damerna fann fler affärer att tömma på innehåll.
Enda sättet att komma i kapp var att shoppa än mer storslaget så jag köpte en bil, en Alfa Romeo. Sjutusen mil och sjutusen kronor, det var vad jag fick betala för en Alfa 33, den lite hönshjärnade efterföljaren till Rudolf Hruskas teknikstinna och raketrostande Alfasud.
– Som ny! utbrast jag inför den förstummade familjen och började slita bort den fabriksmonterade skyddsplasten från inredningens självkomposterande textilsorter innan jag smattrade iväg till boxermotorns något väderspända avgastoner. Växelspakslotteriet var en historia i sig. Att veva runt i kuggsoppan i den futila förhoppningen om ett ingrepp kunde ta dagar och självklart hade plåten runt tanklocket rostat bort. Det var standard på de där, serru!
tillbaka i det pendlarhelvetiska Stockholm hade hösten blivit till vinter och den nyförvärvade pruttburken stod och möglade för sig själv ute på Värmdö i Stockholms skärgård i väntan på en kärlek som aldrig skulle komma.
På tv visades bilderna om och om igen, de från snökaoset på vägarna där ingen bil kunde ta sig framåt utan att ränna rakt in i någonting – stockholmarna är sådana, de blir lika överrumplade av snön varje år och min egen BMW 730i rullade på sommarsulor så breda att jag inte ens kunde ta mig ut från stötdämparfabrikens personalparkering.
Huttrande slog jag en signal till flickvännen och bad henne hämta den mer lämpligt skodda Alfan och jag vet fortfarande inte hur det gick till, men till slut gick hon med på det och tog bussen västerut. Men Alfan var stendöd. Vad värre var, nyckeln till huset där bilen stod var borta, så den stackars flickan fick värma sig hos en granne som ställde upp med både bilmekaniker och nya kol till fördelaren. Si, den oxiderande donnan vaknade till liv och lät åter peristaltiken ljuda över nejden. Svärande kunde flickvännen köra hem och dumpa mig. Jag hoppas att du har det bra nuförtiden, Anna!
Trettiotrean var i alla fall lycklig över uppmärksamheten och pruttade på hur snällt som helst genom snömodden. Helst av allt med handbromsen åtdragen och tillsammans plogade vi nya skidspår, för spastiska åkare får man förmoda, i vårt utdragna sladdfestande. Och lydigt knotade den fram och tillbaka från hyresrätten i Nacka till stötdämparfabriken i Upplands Väsby – ända till den dag då ena bakbromsen resolut låste sig mitt på motorvägen. Vilt kastade sig bilen över de slaskiga filerna med Saabar och annat skrot i skottlinjen. Ratten bjöd upp till brottning och under några svettiga sekunder såg jag mig själv fira jul i gipsvagga. Men med bestämd gasfot stabiliserades situationen och gipset fick förbli ogjutet. Som en masktarmad hund drog jag mig fram med arslet i asfalten, hela vägen hem.
Där blev bilen stående tills våren vågade visa sig och jag samlat tillräckligt med mod för att lossa på bromstrumman. Katastrofen hade varit kataklysmisk; fjädrar, backar och beläggmaterial hade trasats sönder till oigenkännelighet. Med hundra tummar på mina händer insåg jag snabbt att Alfan var dödsdömd och nästa dag ringde jag ett samtal till bilbegravningsfirman, lämnade en femhundring under förarsätet och for till jobbet i min BMW som vanligt. När jag kom tillbaka var bilen borta och ännu en sten hade fallit från mitt bröst.
Kommentarer
Kul artikel om min 1-a bil, att jag ska börja på stötdämparfabriken om en månad är ännu roligare :)
Man hade roligt med "Afaan" i ett år och sedan blev den till en sten som såldes till en kompis som fick hälften av pengarna tillbaka, suck, älskade skrothög!
Jag hade tre såna där, två år vardera. Återfallsförbrytare med andra ord. Okej. Alfasud lär tydligen ha varit olagligt rolig att köra men 33:an hade ärvt jättemycket kul från "sudden". Kvick och alert och att boxer inte är helt fel visas väl av dagens Subaru och Porsche. Praktisk halvkombi som ändå såg ut som en sedan. Visst rostade de, men maskinellt i övrigt hade jag inga mankemang alls. Helt enkelt sex kul år!