»Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel«

För inte särskilt länge sedan, ett par år ungefär, kunde vi läsa att pengarna spolade in i Volvo Personvagnar och att en ansenlig mängd av dessa - om inte rent av alla - vinster gick till att täcka förlusterna hos mamma Ford i Amerika.

Nu är Volvo nere på knä och inte bara Göteborg och Västsverige darrar under hotet om en total kollaps för svensk fordonsindustri - ett Sverige utan Volvo eller Saab skulle slutgiltigt förpassa vårt land till norra ståplatsläktaren.

I ett sådant läge känns det tryggt att Volvo ägs av en stor koncern som tar ansvar för sina små varumärken, lite pay back efter åren då pengarna »strömmade uppåt« i konglomeratet.
Förlåt mig, det där var givetvis en grov ironi. Av det vi sett hittills verkar inte Ford lägga två strån i kors för sitt krisdrabbade »premiummärke«. Tvärtom får man känslan att Volvo hamnar allt längre ut i intressesfären hos ägarna, som onekligen har en del egna problem att tampas med. Konkurshot, till exempel.

Till den nye direktören, Stephen Odell,

har knutits många förhoppningar. Exempelvis att han är en »bilkille« och inte bara en administratör som sin föregångare Fredrik Arp. Ursäkta mig, men av Stephen Odells CV har jag inte kunnat läsa annat än att han varit marknadskille inom Ford under större delen av sitt yrkesliv. Skulle detta på något sätt garantera att Volvo nu vilar i trygga händer?
Vad talar egentligen för att  Stephen Odell inte är fostrad i Fords bönräknarskola där det hellre ska gå snabbt och vara billigt än kosta på och bli riktigt bra?

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag har fel, att Stephen Odell i själva verket är den kraft Volvo så väl behöver för att hålla emot när Ford-folket vill ta genvägar vid utvecklingen av morgon­dagens svenska bilar. Jag hoppas, och jag tror det när jag ser det.

Tills vidare kan vi konstatera

att det inte var någon trygg famn Volvo landade i när det köptes av Ford. Man kan spekulera i vad som hade varit bättre. P-G Gyllenhammars dotter, Cecilia Gyllenhammar, skrev nyligen ett försvarstal på Newsmill.se för alliansen mellan Volvo och Renault som aldrig blev av. Jag kan omöjligt säga om ett samgående med franskt företag hade varit korrekt. Även om Volvo och Renault hade klämt varann på pulsen en tid måste det vara rejäla kulturskillnader att överbrygga.

Ett är säkert

- de företag som just nu står starkast i bilvärlden är familjeägda nischbilstillverkare. Besjälade familjer med lust att ta sig an förlustbringande bilfabriker finns det naturligtvis inte så många i världen, men nog är det en sådan man just nu önskar Volvo?