Julsaga från Västergötland

Nu var det julafton 1957. En varm förväntan låg i luften, snön utanför de ljusglimmande fönstren yrde planlöst som en kajflock och dofterna från det stinna julstöksköket fyllde varje por i huset sedan tidig julaftonsmorgon. Finaste porslinet paraderade på den nystrukna linneduk som omsorgsfullt bretts ut över stora bordet i matsalen. Äntligen bars den drypande skinkan fram, dekorerad enligt alla konstens regler, beundrad och kommenterad av matsugna middagsgäster som fylkades allt mer.

På sin pinnstol i köket satt ännu veterinären med en rödvitrutig torkhandduk i knät. Han synade kritiskt det sista snapsglaset i skenet från julljusstaken i mässing, den vars horisontella turbohjul på toppen fi ck fart av värmen från tre ljus, på det att tre i turbohjulet hängande kläppar svängde ut just så mycket att de nådde tre klockor som fästade på sina pinnar frambringade julens rytm: pling, plang, plong. nu gnistrade alla snapsglas, nu kunde veterinären kröna de förberedande ritualerna med att purra den lilla från källarens svala vila. I år var den gjord på de mest svällande svarta vinbär veterinären sett i sin trädgård, utportionerade i nittiosexprocentig sprit med en noggrant avvägd skvätt vatten över sig.

Så skred sällskapet in i mattemplet, det vidtog en stunds oreda med stolar, serviettringar och parallellinpassning av någon gaffel som kommit en millimeter fel. Det mörka brödet breddes, Västerbottenosten smulade sig behagfullt på småtallrikarna, ölet skummade stolt i glasen, julskinkan krympte snabbt på uppläggningsfatet för att i motsvarande mån växa på vars och ens tallrik. De spritupplösta svarta vinbären i de spetsiga glasen värmde särskilt varje blick.

– Låt oss nu skåla för denna strålande ju …, hann veterinären säga till församlingen innan telefonen ringde.
– Jaha vetrinärn, nu var det Gustafsson bört i Kröka och ena mi ko har blitt alldeles dålier. Så nu får han komma hit å se te att ho rer sek.

Veterinären kände många Gustafsson ute på Västgötaslätten, riktigt var den här bodde kunde han inte erinra sig.
– Gustafsson kan ge mig en beskrivning så kommer jag snarast, sa veterinären.
– Inga problem, vetrinärn. Kör förbi Järpås ett stöcke på vägen te Slädene så sätter ja ut ena lökta. Där svänger han in.

Chevan var av årets modell och hade välsajpade nabbdäck som kom väl till pass ute i snöyran på de oplogade småvägarna, liksom den sexcylindriga motorn. Etthundratjugo hästkrafter. Men någon lykta fanns då rakt inte att se, trots att veterinären genomkorsade slätten flera gånger. Han beslöt efter trekvarts letande att vända Bel Air-fronten mot husvärmen och det svarta bäret i glaset på fot igen. Skinkan var nu förödd, ölet urdrucket, prinskorvarna blott spår av sig själva i stekpannans flott och Västerbottenosten, ja den var alldeles borta. Endast kalvsyltan återstod, som alltid. Veterinären brukade få äta den själv.

Hade han inte mer än sjunkit ned på stolen, slutit ögonen, fört armen i vinkel med det spetsiga glasets stam mellan fingrarna, trutat med läpparna och anat det ljuva stråket av svartvinbärssprit i näsborrarna, förrän – telefonen:

– Jaha vetrinärn, nu var det Gustafsson bört i Kröka. Hetta han ente hit eller? Ja satte upp lökta så ho skiner vida ikring. Först te Järpås åsså genom å så ser han lökta. Kona ser rettigt däven ut nu så han får skönna sek innan de ä för sent förna.
Lite senap och så kalvsyltan bara, så far jag tänkte veterinären. Ja, och lite mjölk då …

Chevan spann, nu med bakdäcken också. Från sin position i slättens högsta gran vid Skallmeja kyrka kunde en skogsuggla följa hur ett ensamt strålkastarsken letade sig fram mellan drivorna. Men snön yrde ännu mer nu, snart var bilen med de ståtliga karossfenorna där bak borta till och med ur en ugglas blick. Veterinären letade bak varje krök, vid varje vägaskäl, han fick gå ur och skrapa snöblandad is från de motgående vindrutetorkarna och körde nästan fast i en driva bortåt Lavad till.

Nu satt de där hemma med långgrogg och klapparna öppnade, tänkte veterinären dystert. Och ingen lykta. Han gav motvilligt upp och sladdade hemåt igen. Mycket riktigt, julaftonen var på upploppet, någon snarkade redan i en fåtölj och barnen byggde som flitigast på vad det nu var de byggde på som de hade önskat sig. Veterinären hade i alla fall tagit Gustafssons i Kröka telefonnummer när denne ringde andra gången. Han lät nummerskivan snurra.

– Gustafsson? Ja, det var veterinären. Jag har kört och kört och kört men inte har jag hittat var ni bor.
– Jaha. Nähä. Men se vetrinärn, kona ble bätter så ja tog ner lökta.