»Många har inte ens lärt läxan 2007«

Ganska ofta får jag frågan om biltester verkligen tjänar något till, »alla bilar är väl bra numera, är de inte det…?« Det hände senast häromdagen när en god vän fick se mig komma struttande i en helt ny bil som obestridligen kändes 27 år gammal. »Men, är den inte bra – det är ju en ny bil?!« Nej, kunde jag ärligt svara, den här bilen svarar inte på någon punkt mot de krav en bilköpare har rätt att ställa 2007 – nivån på köregenskaper, ljudkomfort, motorgång, sammansättningskvalitet och allmän omsorg hade nätt och jämnt räckt för femton år sedan. Öster om järnridån.

Ett lustigt sammanträffande skedde senare samma dag när jag botaniserade bland mina gamla motortidningar i källararkivet. Jag var på jakt efter något helt annat (antagligen lite inspirerande läsning om nästa nummers klassikerbil, se sidan 59) när en milt uttryckt minnesvärd provkörningsrapport flöt upp ur travarna.

DET SLOG MIG ATT JAG KUNDE flera partier ur texten nästan utantill, trots att det var åtskilliga år sedan jag läste artikeln senast. En text som skrivits med sådan pregnans och stilistisk skärpa etsar sig fast.
Åke Borglund var 1986 en av de tongivande skribenterna i Teknikens Värld, en av dem som såg till att tidningen under en rad år satte språkbruk och journalistisk integritet i första rummet. Nu hade »Borgas« blivit utsänd till USA för att övervara premiären och den första provkörningen av det som skulle bli världens bästa bil.

I flera dagar vallades journalisterna runt på fabriksbesök, cocktailpartyn, intervjuer med toppchefer, genomgångar och provkörningar av det aktuella märkets alla övriga modeller – men bilen de kommit för att se och köra verkade aldrig dyka upp.

Förhandsinformationen hade vispat upp enorma förväntningar. Bara det enkla faktum att Pininfarina var inblandad i såväl design som produktion väckte åtrå. Att kaross och inredning dessutom skulle tillverkas i Italien och sedan flygas (56 åt gången!) till Detroit för att giftas ihop med drivlina och chassi talade klarspråk: det här var ett bilprojekt av högsta dignitet.

TILL SLUT VAR DET DAGS för provkörning. I tre varv. På en tre kilometer lång provbana. Och aldrig snabbare än 55 mph. Borglund protesterade med all rätt, gasade förbi vakterna för att få fler varv och struntade blankt i hastighetsgränsen.
I dag är Cadillac Allanté en klassiker i vardande. Med 20 års perspektiv är karossen stilren och som bilindustriprojekt torde Allanté sakna motstycke ännu denna dag. Ett historiskt dokument av högsta rang.
Men hur kunde Cadillac-cheferna och GM:s ledning ens komma på tanken att marknadsföra en bastant och präktigt framtung framhjulsdriven cabriolet med 4,1-liters V8 på 170 hk, pappig kvalitet och redan då ålderstigen teknik som »världens bästa«?
Och hur kommer det sig att många bilchefer och marknadsförare inte verkar ha lärt läxan ens 2007?