»Mor körde snabbt, hon körde inte vårdslöst«

Ingen artikel skulle kunna bli längre än den som handlar om bilar man inte har köpt. Jag må höra hemma i bottenskiktet när det gäller att sälja bilar (eller motorcyklar, eller mopeder), men faktum är att jag är nästan lika usel på att fylla förråden som att tömma dem. Däremot är jag fullfjädrad i konsten att planera bilköp.
Den specifika bil som jag köpt allra minst var en blåmetallic Mercedes 300 sl-24 från 1992. Till saken hör att jag periodvis har svåra anfall av Mercedes-begär (alltifrån välvårdade 200 från 1985, »sista chansen att köpa en stor Mercedes för under 100 000 kronor!« som reklamen löd, via långa rader av w124-bilar till senaste upplagan av sl55 amg), men just sl-modellen från tidigt 1990-tal hade aldrig intresserat mig. När r129 presenterades 1989 bleknade den  bakom dåtida »taximersan« w124 som var och är ett mästerstycke inom industridesign.

Inte förrän jag en dag

vintern 2002 surfade runt på bilhandlarsajter och fann denna 300 sl-24 till salu hos Porsche-handlaren Lasse Jönsson i Karlstad slog febern till. Bilens båda första och enda ägare hade samma efternamn. Den hade en oemotståndlig tobaksbrun interiör. Skicket verkade om inte »mint« så i alla fall väldigt propert och framför allt var bilen i total avsaknad av tillbehörsfälgar, trärattar, eftermonterade navigationssystem och annat kladd som R129 nästan undantagslöst drabbas av annars. Dessutom vet alla som känner mig att blå lackering är ett enkelt sätt att få Lund ur balans.
Jag ringde den tidigare ägaren som med stor vältalighet redogjorde för hur hans mor köpt bilen ny och använt den flitigt fram till sin död något år tidigare. »Mor körde aldrig vårdslöst, men hon körde snabbt. Hon besökte ofta goda vänner i Sydfrankrike och då fick vagnen sträcka ut.« Efter det samtalet var jag tom i blicken och svår att prata med.
Det gick så långt att kollegan Carl och jag såg till att en testresa med M5 och S-type R på sommaren samma år råkade passera Karlstad. Förutom en buckla på en bakskärm var bilen sina 11 000 mil till trots i ett enastående skick och dokumentationen fullständig.
Vid det här laget hade jag övertygat mig själv om att en r129 var oumbärlig såsom varande den sista »vinkelräta« Mersan, formgiven under Bruno Saccos ledning och inredd enligt den gamla skolan med atombombssäker industriplast, centimetertjockt läder och instrumenttavlor så tydliga att man kan avläsa dem från månen. En Mercedes som en Mercedes ska vara.

men främst var det

känslan av kulturminnesvård. Jag såg framför mig hur även detta exemplar skulle hamna i händerna på någon fåntratt med 20-tumsfälgar, vita blinkersglas och bakluckevingar i blick. Till slut hade jag trissat upp mig så pass att jag dignade under min självpåtagna ansvarsbörda.
Problemet löste sig själv. Efter att bilen stått till salu i närmare två år skulle jag ringa och lägga ett konkret bud, men just den helgen hade det varit introduktion av Cayenne hos Porsche-handlarna. Antagligen hade någon råkat släntra förbi Mersan där den stod i ett hörn, kastat upp sina växelpengar på bordet och kört iväg.
Just då fick jag span på en blåmetallic 500e 1992 (w124) med blå läderklädsel. Tror du jag köpte den? *