Säg mig hur du sitter och …

Jag satt i en fantastisk förarstol härom dagen. Den fick mig att tänka på ett test jag läste i en amerikansk biltidning för länge sedan. Testet gällde Lincoln Continental Mark CIILSCav 1984 års modell, en tvådörrars, sexsitsig pimpcoupé i krom och läder, svällande av bolster och lyx och – av allt på denna jord – försedd med samma dieselmotor som gamla E28-modellen BMW524td, om någon minns den. Testtexten inleddes så här:
»If dentists had chairs like this, people would line up to have their teeth pulled.«

Min erfarenhet av tandläkare är nog att stolen är det mest bekväma under det dentala besöket, men den där meningen etsade sig fast så som vissa meningar envisas med. Den fantastiska stol jag satt i härom dagen justerades elektriskt i varje riktning. Nackskyddet for upp och ned på knappkommando. Jag kunde klämma åt lår och rygg, jag kunde skjuta ut enbart sittdynan från ryggstödet. Jag kunde även krama ihop nackskyddet så att jag satt i en öronlappsfåtölj och jag kunde få mitt akterkastell att kylas i tre olika minusgrader eller grillas i elektrisk trestegshetta. Till råga på allt fanns i stolen en ihärdig knådmassör som bultade mitt sitt- och ryggfläsk i olika intervall och hårdhet, på det att resan utan kroppsömkan kunde fortsätta riktigt länge. Om stolen trots allt inte räckte till var det bara att justera ratten hit och dit, elektriskt förstås. Att den gick att värma med ett speciellt reglage betraktade jag snart som en självklarhet.

Den moderna bilstolen är, eljusterbar eller ej, utan tvekan en ingenjörsteknisk bedrift – och en alldeles missriktad sådan. Det blev jag varse när jag började titta på hur andra satt i sina bilar runt omkring.
Där var fröken Felicia i sin Skoda, med stolen maximalt upphissad och så långt framskjuten att fröken Felicias väna nästipp snuddade vindrutan. Ratten vilade mot den fylliga barmen. Hur skulle hon hantera en plötslig uppkommen situation? Antagligen inte alls.

Bakom låg »mitt-i-bilen-Berra«. En vanlig typ, han som skjuter stolen så långt bakåt det går och sedan vinklar ryggstödet mot baksätet och lägger upp den raka vänsterarmens handled mot rattens överdel, lutar sig inåt bilens mitt, lägger höger armbåge på mittunneln och väl där börjar fippla med mobiltelefonen i stället för att köra sin bil. »Mitt-i-bilen-Berra« tror att han gör det så himla bra ändå, kör sin bil.

Framför mig anade jag »vänsterhands-Petter«, han som aldrig har något bättre för sig än att skicka sms och planlöst irra mellan filerna. Han skiter i hurhan sitter bara han får ha sin Blackberry i fred. I fyrvägskorsningen mötte jag »svanhals-Emelie«. Hon har just fyllt sjutton, övningskör, sitter mest rakryggad av alla och har otrolig uppsikt åt alla håll. Hon håller absolut jämn fart in i alla situationer men har lärt sig hur man tvärnitar.

»Attack-Albin« har vinklat upp ryggstödet och sitter så långt framme i bilen att han aldrig behöver – eller kan – ta foten av gaspedalen.

»Stolpskotts-Sören« är en utdöende art. Han sitter i sin Volvo 240 och lutar sig mot vänster mittstolpe, drömmande om en hörnsoffa snarare än sin förarstol.

»Lågpanne-Lennart« är en grå eminens där han rattar sin stora Mercedes. Han är den där killen man blott anar över fönsterlinjen, innanför vilken han sitter extremt lågt och är väldigt noga med att mittstolpen ska skymma honom totalt när bilen ses i profil. Möjligen kan kepsens skärm tillåtas skymta fram.

»Underarms-Ulrik« har i någon gammal biltidning läst att de riktigt förnäma förarna aldrig låter händerna skymta för en utomstående betraktare så han har dem i knät. Bara en av alla hans tvångsföreställningar.

Ibland får man en skymt av »Tjuven«, en kille helt utan styrsel för han har knäckt ratten. På krockkudden anas avtrycket av en Adidas storlek 46, men åt bälte och stol ägnar Tjuven aldrig en tanke.

»Stel-Sture«, det är han som aldrig vrider på nacken utan låter sitt huvud parallellförflyttas med bilens front. Alltid väldigt arg på andra och ack så vanlig.

Till sist: »Spöket«. Det är killen man aldrig ser och därför inte har en aning om hur han sitter, men vars arga blick man ändå anar i backspegeln. Det är han som inte kan se sig mätt på Spielbergrullen Duellen, ty han har fått för sig att trafik är krig. Han njuter oerhört av att vara Sveriges vanligaste bilist.