Sportvagnarna och jag

Sportvagnen och vi. Så hette en bilutställning i Ostermans marmorhallar vid Birger Jarlsgatan/Grev Turegatan i Stockholm. Jag tror att den var årligen återkommande från 1960-talets början till 1970-talets slut.

Denna tilldragelse korsade åter min väg efter publiceringen av de rader jag skrev i Automobil 3.09, dem jag rubricerade »Diana, bilderna och jag«. Jag rörde tydligen vid en nerv, det var länge sedan jag fick så många reaktioner på något jag hasplat ur mig. Vi är uppenbarligen många som lärt oss att fotografera (nåja) med hjälp av plastkameran Diana.

Läsaren Jonas R. tipsade om »The Dreamy Diana Lens« på sajten www.photojojo.com. Man kan nu skaffa en äkta Dianalins till sin spegelreflexkamera och få fram just den såsiga bildkänsla som är så eftersträvansvärd. »A lovely plastic lens that transforms your beloved hunk of metal and glass into a digital toy camera«. Claes Johansson på Klassiker i rummet intill invände: »Jag vill ha ett Dianahus till mina Nikongluggar«.

Vad har detta med »Sportvagnen och vi« att göra? undrar du med all rätt. Jo, med Diana som inspiration har jag rotat till botten av mitt bildförråd och bland annat funnit ovanstående serier från 1969 års show. De låg i ett sprött extrabeställningskuvert av den typ man förr fick hos fotohandlaren, efter att ha väntat på framkallning och kopiering i två veckor. Ni som var med då vet hur det kändes; när man äntligen klev in i butiken med sitt lilla kvitto var det med samma förväntan som på julafton. Skulle det vara fler kopior fick man vara varsågod att fylla i extrabeställningskuvertens olika noteringsfält och vänta två veckor till.

I dag – nu – kan ni, Automobilläsare, mycket väl vara de första som ser bilderna i dagsljus. Jag tycker att de tål det.

Så vad var det jag fångade i Ostermans tjusiga hallar, inkaklade i grön Kolmårdenmarmor? Jag räknar med Er hjälp om jag tagit miste eller – väldigt gärna – om det finns kompletterande information. Notera den måttliga däckfinish utställningsbilarna hölls med, den hade aldrig fungerat i dag.
Vid entrén, dagens första klick: Iso Rivolta, en 1969 redan sju år gammal design som fortfarande var både elegant och tuff.

I ruta två ser vi Björn Waldegård, nysegrad i Monte Carlo-rallyt, under flitigt autografskrivande (varför skriver skribenter alltid »under flitigt autografskrivande«). Trean är en snövit Lotus Elan +2 med sängkammarblick. Bild fyra utgör ett halvt bildbevis på Sverigedebuten för Opel gt, med röda fartränder i däcken och allt.

I ruta fem anas en Lola T70 Mk3 med reklamdekal för rakvattnet »pr for men«, med 99,9 procents sannolikhet alltså den vagn Picko Troberg köpte och som, tror jag, han eller om det var hans kollega sedan kraschade med under träning på Ringen senare samma år. Skadades någon? Jag minns i alla fall att jag – när saken noterades i pressen – tänkte att den där bilen tog jag väl kort på? Drygt 40 år senare fick jag det bekräftat.

Ruta sex visar den förledande vackra Fiat Dino Spider, kanske försedd med den 2,4-liters V6 på 180 hk som kom 1969? Sjuan – en bmw jag inte genast klipper, men det är väl någon sorts 327/328? För det är väl inte en emw? Bild åtta är en Maserati Quattroporte, »världens snabbaste fyrdörrarsbil«.

Så en trio med några verkliga rökare: Iso Grifo (italiensk superskönhet med amerikansk jätte-V8, en toppvagn), Ferrari 275 gtb man i dag kan överväga att ge en halv arm för (se Automobils klassikerartikel i nummer 3.10!) och så Maserati Mexico, high speed in style.

En dammig Camaro i ruta tolv är bättre än ingen alls och visst är väl detta Hasse Radefalks banracer för – hette det Grupp 5? Jag har för mig att jag såg den här grymma kärran vid invigningen av Kinnekulle Ring samma år. Kolla dekalen »Bardahl« – hur tufft var inte det?

Nummer 13 är spännande, dels för vw Buggy, eller Dunebuggy som man ofta sade då, dels för att det bakom skymtar en rpb Piraya, Burträsks bidrag till sportvagnsuniversum.

I ruta 14 anar jag nu det jag föga anade då. Detta kan vara den kaskelotformade Oldsmobile Toronado jag 20 år senare köpte som plojbil i Teknikens Världs serie Bilstafetten, där vi bytte liten bil till stor. Större än så här blev det ju inte. »Min« bil var grön men jag tror att den ursprungligen var – guldfärgad …

Bild 15 ligger till vänster om bild 16 som, trots att det står Opel på väggen, visar en Vauxhall Viva gt med käften full av flodljus. Så är det Waldegård igen och igen i ruta 18, med några jag tycker mig känna igen men glömt namnen på. Porschen är bara för salt! Därpå hela familjen Lotus på ett bräde, alla tre – för du ser väl den blå lilla Europa MkII som käckt sticker in baken till vänster? Sista rutan i rullen sparade jag för ännu ett distansskott på min absoluta drömbil: Iso Grifo.

Sedan var det ut i vårsolen och tillbaka hem till byn, huvudet surrande.