Tutalt nervsammanbrott

Tuta är vi uppfostrade till att inte göra i tid och otid. Det gäller i bil och det gäller på kalas. Till skillnad från fransmän och spanjorer som ständigt ligger på hornet (det vet man ju) har vi i tutan en finess som löper stor risk att ärga igen.
Vi är svenskar bevars, inte så vana vid att upphäva vår stämma när vi blivit förorättade. Vi knyter igen och fortsätter färden med högröd panna och kokande blodtryck. Men tuta? Nej, inte ska väl vi.
Härom dagen ämnade jag dock avfyra en rejäl pjäs åt en - jag kan inte säga det annorlunda - riktig kärring i trafiken.

Alla som färdats

på E4 genom Uppsala mot Stockholm vet att motorvägen till huvudstaden inleds med en rondell kallad Gnistarondellen. Inget namn kunde vara lämpligare. Här krockas det ofta och missförstånden är hur många som helst bland de tiotusentals bilar som varje dag ska igenom. Gnistorna sprakar, inne i bilarna och mellan dem.
Fyra av tio bilister (har jag räknat ut efter 30 års studier) vet inte hur man kör i en rondell, en folkbildningsinsufficiens någon borde gå till val på. Och - det vill jag säga till alla som vädrar chauvinism i denna berättelse - det gäller i minst lika hög grad män som kvinnor. Minst. Lika. Hög. Grad.
Nå, man kan också nalkas Gnistarondellen inifrån Uppsala centrum. Det är när denna väg möter e4 problemen uppstår. Det går nämligen att köra från centrum ut på motorvägen utan att alls sänka farten genom rondellen.
Den som kommer från centrum och ska till Stockholm har bara en fil att hålla sig till, den högra. Enkelt va? Det är till och med markerat i vägbanan och på skyltar. Tre av sju (har jag också räknat ut) begriper ändå inte detta utan susar ut i rondellen i vänster fil för att köra rakt fram till Stockholm.
Via rondellen kan man också köra till en tredje väg, länsväg 282 som leder till Almunge och mot Norrtälje. Då ska den som kommer från centrum ligga just i den där vänstra filen. Det fattar inte två av sex. Trots skyltar och markeringar hasar de i höger fil för att svänga till vänster.
Och nu kommer en förbannad kärring från centrum, i akt och mening att ta sig ut på motorvägen till Stockholm. Hon kör en svart, ny Audi A6 Avant. Pondus. Hon pratar inte i mobiltelefonen men hon nalkas rondellen i uppskattningsvis 100 km/h (begränsningen är 50). Hon kör - tro det eller ej - i höger fil, rätt fil.

Men hon gör ingen

som helst ansats till att minska farten.
Jag som kommer på e4 är redan inne i rondellen, i själva verket bara tio meter från den plats där hennes gigantiska A6-nos skulle ha stannat för att lämna företräde. Om hon inte varit en sådan förbannad kärring.
Men stannar gör hon inte, hon kör precis rakt ut. Och nu är avståndet ungefär två meter.
Jag kan inte skryta med att vara Sveriges bäste chaufför men oräkneliga övningstillfällen på flygplatser och racerbanor har till slut lärt mig något om hur bilar reagerar när alla andra spärrar utom just förarens förmåga släppt. På en halv bråkdels sekund hinner jag uppfatta att jag faktiskt kan göra en undanmanöver för att undvika den förbannade kärringen, för att jag inte ska få hennes svarta A6 i en formidabel t-bone i karossidan.
Så jag gör det och tänker, med huvudet brusande så där som det gör på oss svenskar när vi blivit förorättade i trafiken, att hon hade en himla tur att det var just jag som kom där i rondellen.
Och nu ska hon j-lar i mig få höra!
Jag kör som en riktigt oförskämd gubbstrutt (huvudet brusande som sagt) upp jämsides med den förbannade kärringen, trycker in den bastanta krockkudden/tutan - bara för att få höra min bil kvida ur sig världens fjöligaste ljud!
Mlööp låter det. Artigt och och sprött i diskanten, ett hejhej, kvacket från en anka.
Was! Jag hamrar ner tutknappen igen.
Mlöööööööp. Välkommen till Blomsterlandet.
Giv mig en fransk tryckluftsfanfar! Hit med en amerikansk trombonstöt! Fly mig ett tyskt stridsvagnstjut, en italiensk Autostradakanonad!
Bara inte denna idylliska, svenska signalanordning!*