Väskan i garaget

Nu var det den tid på året då trädgårdsmöblerna skulle knölas in i garaget och jag gick ut i det samma för att finna råd men framför allt plats. Var, tänkte jag stillsamt sedan jag backat ut min Triumph, var, var, var? Den nya trämöbeln, bordet, hammocken, fågelbadet och den fula burken för alla tusen och en sittdynor.

Håglöst började jag plocka bland hyllorna, stuvade om och rensade så gott det gick. Varje villaägare vet emellertid att det efter tusen futila rensningar inte finns mycket spill kvar att göra sig av med. Trots att mitt garage är proppfullt bedömer jag att vår familj är inne på benet till vad som helt enkelt måste behållas. För att det är bra att ha. Shuregard? Saker man måste ha på ett sådant ställe kan man – om du frågar mig – lika gärna slänga. Nej, man har saker i sitt garage antingen för att man använder dem eller för att man med deras hjälp drömmer sig bort en smula, återupplivar en annan tid, en annan plats, ett gammalt minne.

Det var då mina ögon föll på en hopsjunken, mörkbrun läderhög som befann sig bakom en kvast med innebandyklubbor, som i sin tur låg bakom en bunt trasmattor, strax under träskivan som kunde vara bra att ha, träskivan intill den förbannat otympliga plastbacken med urvuxna hockeyrör.
Väskan. Det var faktiskt väskan.

Jag hade alldeles glömt bort den, men här var den nu och jag grävde mig in i hyllorna och fick fram den. För kanske 30 år sedan köpte jag denna slitna men hela doktorsväska på ett militärt surpluslager i Floby, det var en firma som drevs av en kille som jag tror kallades Kongo-Olle. Det som inte fanns hos Kongo-Olle fanns inte.

Jag vände upp de båda haklåsen på kanterna för första gången på minst ett decennium, tryckte på knapplåset och tittade in. Det låg ett halvt liv där nere.
Först fiskade jag upp en kartong det stod Mazda Design på. Åhå, kunde det vara …, jo, det var wankelklockan som delades ut i Mazdas monter på Frankfurtsalongen 1999. Nummer 99 i en serie av 500, läste jag nu på boettens baksida. Om ni lovar att inte skvallra för Mazda kan jag avslöja att jag kom över en till, på Tokyosalongen samma år. Det var då Mazda Revolve debuterade, det som skulle bli RX-8.

Nästa napp var ett minimalt räkneverk, ett sådant man på min tid fäste på cykelns gaffel och som med hjälp av en liten metallkläpp i ekern räknade fram hur långt man cyklat. Femtioåtta kilometer.
Reseversionen av Master Mind, jag visste väl att jag hade en sådan. En liten bräda där den ene spelande ställde upp färgade pinnar i olika kombinationer bakom en skärm och den andre med ledning av ett sinnrikt kodsystem skulle gissa vilka dessa pinnar var. Master Mind fängslade hela min klass på gymnasiet, skulle det gå i dag?

»Svenska rallyt till midnattssolen 1958« står det på den eleganta skylt jag ärvde av min fabror, han som kartläste rally åt Rolf Mellde i Saab redan när märket var alldeles nyfött. Borde väl ställa skylten i vitrinskåpet, men något sådant har jag ju inte.
Två enkla stroppar vittnar om den förslagenhet med vilken Firma Uno Ranch i Göteborg registreringsbesiktigade Triumh 1300 för fem personer när den var ny i Sverige. Man skruvade ur de bakre dörrhandtagen och ersatte dem med enkla stroppar så att kupébredden i någon mån ökade och därmed passerade gränsvärdena för tre i bredd i baksätet i besiktningsmännens manualer. Sedan skruvade Triumphsäljarna dit de riktiga, breda handtagen före leverans och slängde stropparna. Alla utom mina.

Volkswagen 1/2 miljon i Sverige, löd texten på en enkel liten plastflärpportmonnä man fick hos handlarna 1968. Jag tog en hel näve och nu vet även ni var jag gömde allihop.
En radiolucka med texten »230« kommer väl väl till pass vid något framtida Mercedesköp? Cd-skivan »The Best German Drinking Songs« (»mit der Superhit In Munich Stands a Royal Drinking House«) gör det nog inte. Eller?

Jag droppade tillbaka skivan bland allt det andra, stängde haklåsen och tryckte tillbaka väskan, in bakom innebandyklubborna, trasmattorna, under dörren, bredvid den förbannat otympliga hockeybacken.
Den kunde ju bli bra att ha någon gång.