Vårt behov av superbilar

Egentligen borde det omhuldade begreppet superbil vara förbehållet skapelser som aldrig orsakar krockar eller lidande, som drar 0,01 liter luft eller vatten per mil, som går att gräva ned i trädgården för att återfödas som plommonträd eller praktbegonior när man ledsnat, som låter sig köpas för en spottstyver och säljas för en miljon och som (fast här får vi nog dra gränsen för det möjligas konst) alltid, alltid startar och går oavsett väder, vind och måndag morgon i januari, tjugotre grader minus och sen till jobbet.

I avvaktan på

denna goda cigarr kan du väl slå dig ned här i soffan bredvid mig och fundera lite på bilar som dem jag har bakom ryggen. Röda bilar med fantastiska linjer, nobla stamtavlor, underbara motorer och chassikonstruktioner man vill nagelfara med förstoringsglas. Vi får hålla till godo med denna sort så länge och - det kan jag lova för jag har kört rader av den här sortens bilar under åren - det är heller inte det sämsta. Kom inte och säg att du inte får i gång blodomloppet, att din själ inte börjar spritta av livslust när en F40 eller Lambo eller Maserati eller fet-Porsche drar i väg för fulla spjäll. Med dig bakom ratten. Skrattande som när du var barn, om du kommer ihåg hur det var.

Går det att

ha ett hyfsat moget förhållningssätt till fenomenet superbilar? Ja, men inte reservationslöst. Många skapelser ger med förlov sagt ett rent larvigt intryck, inga namn eller modeller nämnda. För mig är det inte farten si eller så som är superbilens bärande fascination, även om jakten mot högre hastighet och raskare acceleration lär pågå så länge människan existerar och jag inte kan förneka att det är något visst med att se en hastighetsmätarnål passera 300-strecket. Det är inte heller ljudet, även om det får oss motorskribenter att utbrista i ändlösa tirader och liknelser för att frammana den ljudskrift vi inte förfogar över.
Det är, som alltid, människan som är det intressantaste med bilar, människan bakom superbilen.

En av de

superbilar som definitivt inte gör ett barnsligt intryck ser du på bilden här ovan och utvecklas i en artikel senare i denna tidning. En annan som väcker verklig nyfikenhet och som ännu inte finns på min »been there, seen it, done that-lista« är McLaren f1. Den brukar anses som state-of-the-art i superbilsammanhang. Därför är det intressant att se vilka resonemang som låg bakom en så märkvärdig produkt, det är ju mer än tio år sedan bilen verkligen var på tapeten men den anses fortfarande oöverträffad.
Gordon Murray, konstruktör, designer, projektledare, den som höll äventyret McLaren f1 helt i sin hand, har i engelska Car snuddat vid fascinationens kärna när det gäller superbilar:
»En sak var säker. Om vi i McLaren's namn skulle bygga en sportbil skulle den inte bara bli den bästa sportbil världen någonsin hade sett. Den skulle bli den bästa sportbil världen någonsin skulle få se.«

Den sortens utgångspunkt

kan man idiotförklara eller bara beundra. Tänk om alla människor gick till sitt dagliga värv med den föresatsen, den glöden - vilken värld skulle det inte bli?! Eller är det lika dumt som när någon verklig tänkare sa att 512 kilobyte är allt en människa någonsin kommer att behöva?
Gordon Murray igen:
»F1 var utan tvekan den sista bilen på den här planeten vars konstruktion gjordes helt för hand, utan cad-hjälp, och som kontrollerades helt av en enda person - mig. Jag gjorde en enda kompromiss, en liten slang som inte kunde böjas på annat sätt än att jag tvingades göra en utbuktning i torpedväggen. När de konstruerade Bugatti Veyron krävdes 600 ingenjörstekniska kompromisser innan bilen var klar. Ni kan låsa in mig i ett rum och inte släppa ut mig förrän jag har konstruerat en helt färdig bil från blankt papper - och jag klarar uppgiften. Det är inte skryt utan ett förhållningssätt. Jag är en utdöende art.«
 

Vårt behov av

superbilar handlar om vårt behov av fantastiska människor. De är alltid intressantare än bilar. Nu har Gordon Murray startat designfirma och hans första uppdrag är att ta fram »a city car«. Det blir en superbil, lita på det.

Ps. Motormännen satte upp 500 röda kors längs »farliga vägar«. Någon rev ned dem som fanns i Stockholm. Inte riktigt lika dumt som att alls sätta upp dem. Ds.