Bild
Nästa artikelNanosekunder
Publicerad 27 augusti 2008
del 11: Nagelbitare på Monza 1971
Det var på håret att Ronnie vann sitt första Grand Prix här, men resultatet innebar i alla fall att jag blev vittne till världens genom tiderna snabbaste Formel 1-lopp. Rekordet stod sig ända in i Schumachers dagar vid millennieskiftet. Det här var ett lopp som direktsändes i teve och mina grannar var snabba att berätta hur den spännande spurten upplöstes när jag återvände hem dagen efter på måndagen. Jag hade ju bara stått ringside i helgupplevelsen och sett bråkdelen av upplösningen medan de där hemma i Ekerö beskådade spurten live på söndagseftermiddagen med starkölen flödande och flera repriser som visade den hårfina segermarginalen.
Monza var det sista racet i Europa innan förarna skulle åka över Atlanten för de avslutande VM-loppen i Amerika. Banan, som var både snabb och farlig, hade gjorts säkrare inför 1971, med bland annat dubbla avbärarräcken. Ã-sterrikaren Jochen Rindt's död i Parabolicakurvan året innan hade satt sina spår både i Italien och i hela världen. Jochen var en av Ronnies allra bästa och mest respekterade vänner och blev tidernas hittills ende Formel 1-världsmästare som vann titeln postumt. Tribunen vid Parabolican hade utökats med en restaurang och nu fanns här plats för 2 200 åskådare, läktaren var hela 80 meter lång. Tävlingen omfattade 55 varv och banan var 5,74 km lång, alltså en total körsträcka på 31,6 mil. 23 förare startade och bara tio förare kom i mål i detta obarmhärtiga lopp som kördes i en extrem hetta.
Försöken på Monza fortsatte och Ronnie tränade starter medan de övriga koncentrerade sig på varvtiderna. "Starten är oerhört viktig på Monza", sade han övertygaande, "särskilt på en snabb bana där man kan ta sig fram i fältet genom att ligga i vakuumet bakom framförvarande för att sedan smita förbi vid lämpligt tillfälle".
Det tog Ronnie fyra varv att komma upp i ledningen i tävlingen. Sedan fick den ena favoriten efter den andra kasta in handduken. Jackie Stewart var en av de första, Ferrari-förarna Regazzoni och Ickx blev inte ens tjugo varv gamla i loppet innan de försvann. Samtidigt gick förstås luften ur de sanna tifosis som alltid dyker upp på Monza. Nu var de tvungna att hitta en ny favorit. Och det var ju inte så svårt. Ronnie P hade alltid vunnit italienarnas hjärta ända sedan gokarttiden. Och nu låg svensken i topp med sin knallröda March 711 som fick åskådarna att heja vilt. Spänningen var olidlig. Med fyra varv kvar ledde Ronnie sitt livs första Grand Prix. Skulle han lyckas vinna på Monza?
Men.. "Ett av avgasrören hade gett vika och jag fick inte ut tillräcklig kraft ur motorn", avslöjade Ronnie efter loppet. Ronnie Peterson spelade huvudrollen under större delen av den spännande tävlingen ända fram till mållinjen. Ronnie hade bromsat hårt vid ingången till Parabolican i loppets sista sväng. Publiken på läktarna satt på helspänn.
Nu skulle loppet avgöras. Asfalten flimrade i hettan. Höger framhjul låste sig en kort stund och tjock, vit rök yrde i luften från däcket. Gethin låg innanför och fick en liten lucka eftersom Ronnie var tvungen att hålla Francois Cevert bakom sig inför den sista accelerationen ut på raksträckan fram till mål. Svensken räknade inte med att den snabba tolvcylindriga BRM-motorn skulle visa sig övermäktig. Motorn ylade när Peter Gethin varvade ur sin tolvcylindriga BRM-motor på upploppet och vann sitt livs enda Gran Premio just här. Engelsmannen lyckades vinna med en futtig hundradels sekund. Genomsnittsfarten var otroliga 242,5 km/h, en häpnadsväckande hastighet för tiden och det tog mer än trettio år innan rekordet utraderades.
Peterson blev tvåa efter att ha missbedömt ingången till Parabolican, där Gethin kom på insidan och körde förbi Ronnie som lett i 23 av de 55 varven. Marginalen över mållinjen var 23 centimeter efter en timme och knappt tjugo minuters körning med full gas. "Jag gjorde mitt enda misstag i loppet vid ingången till sista kurvan på det sista varvet", sade han besviket, "sedan försökte jag hänga kvar i suget efter Peter Gethins snabba BRM, men effekten räckte inte till. Målet borde ha varit några hundra meter senare", enligt närkingen.
- Kenneth Olausson
Monza var det sista racet i Europa innan förarna skulle åka över Atlanten för de avslutande VM-loppen i Amerika. Banan, som var både snabb och farlig, hade gjorts säkrare inför 1971, med bland annat dubbla avbärarräcken. Ã-sterrikaren Jochen Rindt's död i Parabolicakurvan året innan hade satt sina spår både i Italien och i hela världen. Jochen var en av Ronnies allra bästa och mest respekterade vänner och blev tidernas hittills ende Formel 1-världsmästare som vann titeln postumt. Tribunen vid Parabolican hade utökats med en restaurang och nu fanns här plats för 2 200 åskådare, läktaren var hela 80 meter lång. Tävlingen omfattade 55 varv och banan var 5,74 km lång, alltså en total körsträcka på 31,6 mil. 23 förare startade och bara tio förare kom i mål i detta obarmhärtiga lopp som kördes i en extrem hetta.
Försöken på Monza fortsatte och Ronnie tränade starter medan de övriga koncentrerade sig på varvtiderna. "Starten är oerhört viktig på Monza", sade han övertygaande, "särskilt på en snabb bana där man kan ta sig fram i fältet genom att ligga i vakuumet bakom framförvarande för att sedan smita förbi vid lämpligt tillfälle".
Det tog Ronnie fyra varv att komma upp i ledningen i tävlingen. Sedan fick den ena favoriten efter den andra kasta in handduken. Jackie Stewart var en av de första, Ferrari-förarna Regazzoni och Ickx blev inte ens tjugo varv gamla i loppet innan de försvann. Samtidigt gick förstås luften ur de sanna tifosis som alltid dyker upp på Monza. Nu var de tvungna att hitta en ny favorit. Och det var ju inte så svårt. Ronnie P hade alltid vunnit italienarnas hjärta ända sedan gokarttiden. Och nu låg svensken i topp med sin knallröda March 711 som fick åskådarna att heja vilt. Spänningen var olidlig. Med fyra varv kvar ledde Ronnie sitt livs första Grand Prix. Skulle han lyckas vinna på Monza?
Men.. "Ett av avgasrören hade gett vika och jag fick inte ut tillräcklig kraft ur motorn", avslöjade Ronnie efter loppet. Ronnie Peterson spelade huvudrollen under större delen av den spännande tävlingen ända fram till mållinjen. Ronnie hade bromsat hårt vid ingången till Parabolican i loppets sista sväng. Publiken på läktarna satt på helspänn.
Nu skulle loppet avgöras. Asfalten flimrade i hettan. Höger framhjul låste sig en kort stund och tjock, vit rök yrde i luften från däcket. Gethin låg innanför och fick en liten lucka eftersom Ronnie var tvungen att hålla Francois Cevert bakom sig inför den sista accelerationen ut på raksträckan fram till mål. Svensken räknade inte med att den snabba tolvcylindriga BRM-motorn skulle visa sig övermäktig. Motorn ylade när Peter Gethin varvade ur sin tolvcylindriga BRM-motor på upploppet och vann sitt livs enda Gran Premio just här. Engelsmannen lyckades vinna med en futtig hundradels sekund. Genomsnittsfarten var otroliga 242,5 km/h, en häpnadsväckande hastighet för tiden och det tog mer än trettio år innan rekordet utraderades.
Peterson blev tvåa efter att ha missbedömt ingången till Parabolican, där Gethin kom på insidan och körde förbi Ronnie som lett i 23 av de 55 varven. Marginalen över mållinjen var 23 centimeter efter en timme och knappt tjugo minuters körning med full gas. "Jag gjorde mitt enda misstag i loppet vid ingången till sista kurvan på det sista varvet", sade han besviket, "sedan försökte jag hänga kvar i suget efter Peter Gethins snabba BRM, men effekten räckte inte till. Målet borde ha varit några hundra meter senare", enligt närkingen.
- Kenneth Olausson