Bentley Continental GT: Elitexpress

Som svarta penseldrag ringlar asfalten mellan Omans knastertorra berg. Vägnätet är nytt, för fyrtio år sedan fanns här inte så mycket som en bil och det var först när sultanen blev sultan som saker och ting började hända. Nu blickar han ned på oss, hans porträtt finns överallt och det råder ingen tvekan om vem det är som bestämmer.

Oman är ett glest befolkat land på den arabiska halvöns sydostspets och här finns inget av den absurda oljeboomen i Dubai eller Abu Dhabi, snarare är det ett välmående och vänligt medelklassland som begripit att oljepengarna inte kommer att räcka för evigt. 

Jag är här för att provköra nya Bentley Continental gt och framför mig ringlar en kö av blandade japanska småbilar. Någonstans nere i knapphavet hittar jag ett sportläge och motorn går över i centrifugläge, vilket gör den japanska plåtsoppan till omedelbar historia.

Då piper det till. Däcktrycksindikatorn signalerar att vi har passerat 200 km/h och det är för mycket. Bentley rekommenderar nämligen att köra med ett komfortinriktat ringtryck så länge som fartbegäret inte är för stort och den digitala polisstyrkan är inte sen att säga till.

Vill man åka fortare får man pumpa hårdare. Inte för att det hinner bli störande, nästkommande kurva kommer farande i en förskräcklig fart och jag hänger tungt i bältet när de enorma bromsarna tuggar i sig rörelseenergin. 

När Bentley Continental först presenterades 2003 var den ett avgörande steg att förvandla fabriken från urbrittiskt kuriosum till seriös spelare i lyxligan. Det var också märkets första modell som bar tydliga spår av Volkswagenkoncernens inflytande sedan tyskarna tagit över fem år tidigare. 

Nu har generation två kommit. Continental gt är ny i stort och smått, men så trogen föregångarna att det krävs särskilda nördkunskaper för att kunna avgöra alla skillnader. Hållningen är lite stramare och pressvecken tydligare. Nyllet är nytt, liksom bakstammen och skärmarna. Och nya Continental gt suger i sig den nylagda svarta asfalten som om den vore välling. 

Bakom de extra ljudisolerande glasrutorna njuter jag av den särskilt smöriga, nästan vaxartade läderkvaliteten. I Bentley får inga vanliga hamburgerkossor bli klädsel och de dyra hudarna finns överallt, i tak, i dörrsidor och på alla paneler. Solskydden består av två rejäla sammansydda läderstycken och för att ge den rätta fingertoppskänslan är alla skinnbitar spända över ett substrat som ska behålla spänsten i minst trettio år. Tygklädsel är det bara en enda kund som beställer: drottningen. För läder, det har man ju bara åt tjänstefolk och annat smuts som kan kräva avtorkning efteråt. 

Läderbitarna åtskiljs av träpaneler med ett ekande djup, här och var avbrutna av ventilationsbollar i rostfritt stål, med små dragspakar för reglering av luftflödet. Miljön är vilsam och vårdande, här finns inget skavande eller störande och detaljarbetet är oklanderligt. Den prototypkänsla som småserietillverkare ofta är drabbade av finns det ingenting av här och jämfört med föregångaren har den nya bilen en mer skulpterad instrumentpanel, med ett tydligare eko av emblemets vingform som inramning. 

Stolarna är också nya, enligt uppgift med bättre komfort i dyna och ryggstöd trots bibehållet sidostöd. Det må vara hur som helst med den saken, min kroppshydda saknar stoppning i sidorna för att riktigt passa i ramverket.

Enligt tidens trend ska hemmaaudiofilernas favoritmärken också fylla rullande rum och i Bentley är det brittiska Naim som står för de dyraste tonerna. Och lita på att varje violin i orkestern hörs klart och tydligt – särskilt när de spelar fel. Avslöjande! 

Fjädringen är närmast omöjligt omfamnande här på de släta vägarna, Bentley är tyst, snabb, bekväm och maskerad. Den är förledande, det går ordentligt mycket fortare än vad man någonsin får en känsla för. Motorn är ständigt närvarande med en mjuk och förnumstigt hummande ton, aldrig så hög att det stör. Det är så långt från den bullriga, stökiga och skitiga arbetsmiljön i självmedvetna superbilar, här råder tystnad och upphöjt lugn. 

– Vi har sänkt bullernivån med 60 procent, hör jag från passagerarstolen. 
Där sitter Dr. Ulrich Eichhorn, teknisk direktör på Bentley Motors. Han utstrålar myndighet på ett sätt som det anstår en Bentleydirektör – med all rätt, Dr. Eichhorn förvandlade Ford från rälig till rolig när den svängglada Focus introducerades 1998 och satt sedan i Volkswagens ledning i tre år innan han flyttade till Storbritannien 2003. Där anses han ligga bakom mycket av Bentleys framgångar, som fram till dess hade fört en allt mer tynande tillvaro på marknaden. Dr. Eichhorn är en av bilindustrins tyngsta och tillsammans nördar vi ner oss i de ingenjörsmässiga aspekterna av den nya bilens chassidesign. Min framfart lämnar honom totalt oberörd. 

– Antisladdsystemet tillåts inte slå av på gasen i sportläget, säger han samtidigt som jag försöker undvika att sladda ut i en flock vilda kameler som dykt upp bakom ännu en dold kurva. Han skojar inte, det går att hålla fullt genom kurvan under ganska spektakulärt däcksgnissel utan att bilen busar ut i terrängen. 

Dr. Eichhorn fortsätter att berätta om stötdämparnas fyra olika inställningsmöjligheter, från komfortlägets »breathing« som bara tillåter långsamma karossrörelser till sportlägets stunsigare uppträdande. 

Så var det den där bullernivån också. Till den nya modellen tog ingenjörstrupperna fram nya tätningar, sköldar undertill, bafflade trösklarna, använde särskilt ljuddämpande glas och monterade skumblock i balkutrymmen. Det ledde till att nya ljud, som tidigare inte märktes, höjde sig över bullertröskeln. Så ingenjörerna fick göra ett omtag och städa bort ett vinande från växellådan och virvelbildningar runt bakspoilern. 

Vi fortsätter vår resa genom landet, stort som Tyskland men försvinnande litet i en bil som den här. Det är trettio grader varmt och stolsfläktarna suger svetten från ryggslutet. Parallellt med vägen löper en wadi, en uttorkad flodbädd som någon gång om året svämmas över när regnet överraskar den solbrända stenöknen. 

Mitt första intryck var att bilen kändes enorm från förarplats men med milen krymper den stora karossen och jag klipper kurvor på ett sätt som knappast kan kallas vördnadsfullt. Bredden avslöjas av att höger hjulpar mer än en gång kommer väl långt ut i gruset, men chassit uppträder stabilt och styrningen lever upp i fart. Kanske är eggande inte rätt ord att beskriva upplevelsen, men jag har hjärtans roligt och vill aldrig att resan ska nå målet. Möjligen skulle jag önska mig en piggare växellåda, för trots att växlingstiderna kapats med hälften når den inte upp till den bild resten av bilen förmedlar. Ett par hundra hästkrafter till hade inte heller skadat, så maskerade är de 575 som redan finns att de nästan känns som för få. Nästan, alltså. 

Dr. Eichhorn fortsätter att förklara de principer som legat till grund för chassits utformning – en i grunden väldämpad och stabil historia som ska tona ut alla oroligheter, utan att för den sakens skull ta död på ett livligt uppträdande. När vi hittar en öde rondell byter vi plats och den gode doktorn visar vad han menar, håller ett konstant rattutslag och justerar riktningen med gasen. Otäcka provokationer dämpas ut som i ett trollslag. Så håller vi på, byter plats med varandra och testar olika kombinationer av stötdämpar- och antisladdinställningar. 

I ett nu-kan-det-sägas-ögonblick trillar det fram att fjolårets Supersports-modell i mångt och mycket var en utvecklingsplattform för den nya bilen. Där introducerades fyrhjulsdriften med mittdiff av torsentyp och 60 procent av motorns moment på bakhjulen, växellådan med halverade växlingstider, förbättrade chassikomponenter och, inte minst, den fullt E85-kompatibla motorn. Jämfört med föregångaren är den nya bilen dessutom 65 kg lättare och 15 procent snålare. 

Nästa höst breddas modellprogrammet med en turboladdad fyraliters V8 som komplement till den sex liter stora tolvan i Continental gt. Den ska vara lite sportigare, miljövänligare och billigare och vända sig till en delvis ny och yngre publik. Hur det blir med det ska bli spännande att se, för helt klart är nya Continental ett imponerande paket och jag vet inte om jag någonsin varit med om någonting liknande. Den är en välskolad butler med en ständigt stram hållning, men som också serverar förbjudna substanser i drinkarna och viskar djävulskaper i ditt öra.