Mercedes CL500: Lustflott

Det är möjligt att du fortfarande minns en och annan nyhet från bilsalongen i Paris 2010. Men minns du att en av nyheterna från Mercedes-Benz var en ändrad version av den stora coupémodellen CL?

Precis, CL är inte de braskande rubrikernas bil. Ändå har det i alla tider varit något speciellt med den största coupémodellen från Mercedes-Benz. Den liksom bara finns där, som klassens mestsäljande riktkarl och en hård nöt för Jaguar, Bentley och Maserati att knäcka när deras egna motsvarigheter ska utvecklas. Och så BMW förstås, som i höst introducerar coupémodellen av nya 6-serien. 

Mercedescoupén brukar dyka upp något halvår eller år efter presentationen av sin tekniska förlaga S-klass, ungefär som betjänten Jeeves svävar som en ande i fotspåren av Bertram Wooster hos Wodehouse, verkligen inga liknelser i övrigt. På så sätt kan man ju undra om här finns något att tillägga, det är alltså en S-klass med två dörrar. Och?

Riktigt så enkelt är det inte. Modellen ingår i en storslagen tradition ända från 1930-talets extravaganta och ofta kompressorladdade modeller som i dag betingar miljoners miljoner på auktioner, men det är väl i och med den rediga barockbyrån 300 S (W 188) från 1952 man kan tala om en kontinuitet. Somliga generationer har varit formidabla fullträffar. Mercedes-Benz 220 SE Coupé från 1961 håller ju fortfarande sitt estetiska mått mer än väl, för att inte tala om 1982 års 380 och 500 SEC.

Andra har haft det besvärligare. Kolossgenerationen »C140« från 1992 med sin fläskiga framtoning fick inget nådigt mottagande men får väl numera anses som rätt frän med sin tidstypiska kostym i två överdimensioner.

Nyheterna på CL kommer drygt tre år efter modellens debut och omfattar dels motorrummet, dels det som klär in det samma; frontpartiet. Där syns nya strålkastare med ett diskret pärlband av led-lampor, lite nytt kromblänk och om möjligt än mer harmoniska linjer. Detta vackra nylle är bilvärldens Charlize Theron.

Skärmarna är åtdragna till en distinkt käkbitning som knotar ut hjulhusen precis exakt lagom mycket, motorhuven har nya konturer, backspeglarna är större och har inbyggda blinkers. Även baklamporna är nya och bakpartiet har en udda form, krönt av en ruta som ger bilen ett intryck av glasvas. En ståtlig travare alltså, få bilar har sådan blandning av närvaro och diskretion som CL. 

Det nya maskineriet pekar på intressanta utvecklingslinjer för att spara energi men ändå ha fartkakan kvar. Ännu dröjer det tills vi är alldeles eldrivna allihop och Mercedes-Benz har nu, efter långliga tider, ersatt sin trotjänare 5,5-litersåttan. Den har alltid varit en riktig härlighet att hantera – och höra – men kanske inte att mata.

Nu är det en ny V8 på knappt 4,7 liter som tar över stafettpinnen, med direktinsprutning, så kallade multispark-tändning och dubbla turboaggregat. Effekten har ökat från 388 hk till 435, ett ansenligt påslag och desto mer så i ljuset av att förbrukningen vid blandad körning ska ha minskat med inte mindre än 23 procent. 

I den här bilen kan fyra färdas flott som i ett lustslott, accelerera från 0–100 km/h på knappt fem sekunder och väcka avund i sin omgivning – till en blandad förbrukning på 9,5 l/100 km. Det är anmärkningsvärt, särskilt som vårt extrautrustade, svanvita provexemplar för i runda slängar 1,3 miljoner (med udda fast läcker läderkombination i svart och mörkviolett) nästan kom ned i den siffran när vi höll igen.

Det kan man göra utan att klä färden i säck och aska, CL har med sin säkra stil i rörelser, ljud, känsla och doft en ytterst lugnande effekt på sin förare. Men den kan förstås också sparka till rejält och hålla avundsvärd maxpuls under de allra mest krävande körningarna och då rinner såsen ungefär som förr ur snipan.

Motorn har släktskap med den 4,7-åtta som i sugversion finns i Mercedes S450 och GL450. Turboladdarna är små, reagerar starkt men helt omärkligt och dämpar ljudet till en annan karaktär än föregångarens sköna smatter på fullgas. Nu är tonen rundare, mer mellow som amerikanerna skulle säga. 

Tillägget Blue Efficiency står för en rad större och mindre åtgärder för att hålla förbrukningen i schack. Vare sig man vill eller inte finns ett stopp- och startsystem. Jag tycker att värdet av något sådant i en riktig lyxbil är diskutabelt. Antalet sparade droppar är svårt att räkna hem per bil och antalet CL-bilar är i sin tur försvinnande litet – men att motorn ständigt slår av och på är en komfortfläck som inte hör hemma i den här klassen.

Ett utslag av övernitisk miljöredlighet om du frågar mig, men Mercedes-Benz har i alla fall lyckats göra ingreppet betydligt mjukare och mindre störande än exempelvis Porsche i Panamera. Man kan skippa otyget medelst lite vridningar på den sköna »multimediaratten« mellan stolarna, men det tycks som om default är att det ska vara påslaget. 

Generator som ger energiåtervinning vid inbromsning, styrservo-, olje- och vattenpump som bara arbetar när de behövs, lågfriktionsdäck och en växellåda med lägre inre friktion är andra exempel på sådant de små skyltarna Blue Efficiency på framskärmarna skvallrar om.

Inredningen känns igen från S-klass men känslan är ännu mer närvarande, ända ned i pekfingeravtrycken. Utrymmena är bra, fyra vuxna åker ledigt med och kan ha ordentligt bagage med sig. Inga kompromisser på den viktiga punkten i en riktig långfärdsvagn.