Bild
Nästa artikelPROV: Alfa Romeo 159
Publicerad 19 mars 2007
Sex utan udd
Italiensk design och tysk kvalitetskänsla lockar. Men vart tog Alfas känsla för motorsensationer vägen?
När vi stannar till på en mack ut-med Autostradan norr om Genua kan Luigi, en av de blåuniformerade bensinsäljarna, inte längre motstå dragningen hos vår Alfa 159 Sportwagon. Efter en noggrann granskning på avstånd kombinerad med en näsa hårt tryckt mot sidorutorna blir det samlade omdömet ett hest »Bello« - vacker.
Just skönheten är mycket vad denna bil handlar om. Giorgietto Giugiaro som höll i ritstiftet har verkligen fått till en riktig fullträff. Sedanmodellen är inte dum men Sportwagonversionen lyfter anrättningen ytterligare. Det finns knappast någon vardagsbil i tjänstebilssegmentet som kombinerar elegans och aggressivitet så här.
Många förutfattade meningar om Alfa pulvriseras när förarstolen äntras. Inga spinkiga reglage, inga billiga material, nästan inga knäppa lösningar. I Alfas senaste råder något så underbart som en kombination av italiensk design och germansk kvalitetskänsla. Vissa praktiska detaljer har ändå offrats på utseendets och körglädjens altare. Den sköna taklinjen gör att huvudet riskerar att ta i om man är över 190 cm lång. Baksätespassagerarna har dåligt fotutymme.
Sannolikt för att öka karossens vridstyvhet har Alfa byggt in en ganska hög lasttröskel. Att räkna hur många drickabackar kofferten sväljer ligger inte i Automobils intresse, men vi kan ändå notera att bagageutrymmet inte är världens längsta, men djupt och ganska rymligt. Baksätet är delbart, fällbart och utrustat med skidlucka. Denna bil kan med andra ord fungera även för barnfamiljerna.
Provbil är den fyrhjulsdrivna 159 SW 3,2 Q4, som försetts med Alfas nya 3,2-litersmotor med rötter från australiensiska GM-dottern Holden. Alfa poängterar att man arbetat om maskinen genomgripande för att ge det ljud och den effektkaraktär Alfisterna kräver. Tyvärr måste vi konstatera att denna pjäs inte känns tillnärmelsevis lika blodfull som de gamla V6-maskinerna. Inte alls samma mulliga ljud och inte heller någon toppig karaktär som bara ber om att smiskas. Faktum är att den nya sexan är som vilken halvtrist modern standardsexa som helst: Hyggligt stark i mellanregistret och sedan linjär kraftutveckling, något seg gasrespons och diskret ljud. Det värsta är att motorn verkar suga i sig bensin som en sjuttiotalssexa: Efter tio mil i lugnt tempo genom små byar låg snittförbrukningen över två liter milen!
Eftersom törstig och halvtråkig inte är någon het kombination blir instegsmodellen 2,2 JTS eller någon av de fina dieselmotorerna betydligt bättre val. Chassit är en frisk historia. Det finns en skön vägkänsla och föraren har utmärkt kontroll över bilen, precis som i sedanmodellen som A-testades med goda resultat i nummer 3.06 av Automobil. Men inte ens de fina väghållningskomponenterna lyckas dölja att 159 är en stor, ganska tung bil. Det blev inte tillfälle att trycka på ordentligt, men när bilen körs »på 70 procent« av förmågan blir det tydligt att någon riktig lekvilja inte kommer att infinna sig. 159 är mer kompetent än busig och kommer mest till sin rätt under snabba långfärdsetapper. Då övertygar ljudnivå, stabilitet och allmän harmoni desto mer.
Summan av kardemumman blir att Alfa nu byggt en bil som är Alfasnygg och ganska pigg på vägen och som i de flesta övriga avseenden fungerar som vilken bil som helst. Sportwagonversionen ger även de lastegenskaper många tjänstebilsköpare behöver. Framtoningen är civiliserad och tillrättalagd, vilket kan få puristerna att bli besvikna och desto fler normalköpare att lockas.
Priserna? Olle Olsson Bilimport har tyvärr valt att prissätta Alfan mycket högt, nästan högre än motsvarande BMW eller Audi. Instegsmodellen 2,2 JTS kostar nära 280 000 kronor och den provkörda 3,2 Q4 med lite lull-lull riskerar att spränga 400 000-vallen. Det gynnar knappast Alfas låga marknadsandel. *
Just skönheten är mycket vad denna bil handlar om. Giorgietto Giugiaro som höll i ritstiftet har verkligen fått till en riktig fullträff. Sedanmodellen är inte dum men Sportwagonversionen lyfter anrättningen ytterligare. Det finns knappast någon vardagsbil i tjänstebilssegmentet som kombinerar elegans och aggressivitet så här.
Många förutfattade meningar om Alfa pulvriseras när förarstolen äntras. Inga spinkiga reglage, inga billiga material, nästan inga knäppa lösningar. I Alfas senaste råder något så underbart som en kombination av italiensk design och germansk kvalitetskänsla. Vissa praktiska detaljer har ändå offrats på utseendets och körglädjens altare. Den sköna taklinjen gör att huvudet riskerar att ta i om man är över 190 cm lång. Baksätespassagerarna har dåligt fotutymme.
Sannolikt för att öka karossens vridstyvhet har Alfa byggt in en ganska hög lasttröskel. Att räkna hur många drickabackar kofferten sväljer ligger inte i Automobils intresse, men vi kan ändå notera att bagageutrymmet inte är världens längsta, men djupt och ganska rymligt. Baksätet är delbart, fällbart och utrustat med skidlucka. Denna bil kan med andra ord fungera även för barnfamiljerna.
Provbil är den fyrhjulsdrivna 159 SW 3,2 Q4, som försetts med Alfas nya 3,2-litersmotor med rötter från australiensiska GM-dottern Holden. Alfa poängterar att man arbetat om maskinen genomgripande för att ge det ljud och den effektkaraktär Alfisterna kräver. Tyvärr måste vi konstatera att denna pjäs inte känns tillnärmelsevis lika blodfull som de gamla V6-maskinerna. Inte alls samma mulliga ljud och inte heller någon toppig karaktär som bara ber om att smiskas. Faktum är att den nya sexan är som vilken halvtrist modern standardsexa som helst: Hyggligt stark i mellanregistret och sedan linjär kraftutveckling, något seg gasrespons och diskret ljud. Det värsta är att motorn verkar suga i sig bensin som en sjuttiotalssexa: Efter tio mil i lugnt tempo genom små byar låg snittförbrukningen över två liter milen!
Eftersom törstig och halvtråkig inte är någon het kombination blir instegsmodellen 2,2 JTS eller någon av de fina dieselmotorerna betydligt bättre val. Chassit är en frisk historia. Det finns en skön vägkänsla och föraren har utmärkt kontroll över bilen, precis som i sedanmodellen som A-testades med goda resultat i nummer 3.06 av Automobil. Men inte ens de fina väghållningskomponenterna lyckas dölja att 159 är en stor, ganska tung bil. Det blev inte tillfälle att trycka på ordentligt, men när bilen körs »på 70 procent« av förmågan blir det tydligt att någon riktig lekvilja inte kommer att infinna sig. 159 är mer kompetent än busig och kommer mest till sin rätt under snabba långfärdsetapper. Då övertygar ljudnivå, stabilitet och allmän harmoni desto mer.
Summan av kardemumman blir att Alfa nu byggt en bil som är Alfasnygg och ganska pigg på vägen och som i de flesta övriga avseenden fungerar som vilken bil som helst. Sportwagonversionen ger även de lastegenskaper många tjänstebilsköpare behöver. Framtoningen är civiliserad och tillrättalagd, vilket kan få puristerna att bli besvikna och desto fler normalköpare att lockas.
Priserna? Olle Olsson Bilimport har tyvärr valt att prissätta Alfan mycket högt, nästan högre än motsvarande BMW eller Audi. Instegsmodellen 2,2 JTS kostar nära 280 000 kronor och den provkörda 3,2 Q4 med lite lull-lull riskerar att spränga 400 000-vallen. Det gynnar knappast Alfas låga marknadsandel. *
