PROV: Hyundai Coupé 2,7 FX

Någonting har hänt och jag gillar det. Den här bilen debuterade hösten 2001 och har väl aldrig imponerat särskilt. En billighetsracer med betoning på billig, förutom i linjespelets avlägsna likhet med Ferrari 456 GT. Lite för simpel, lite för bullrig, lite för smäckig och lite för slö för sitt utseende. Givetvis också i total avsaknad av allt vad image och magnetism heter för den publik som dras till de ädla märken som svärmar sportvagnsmarknaden.
En loserbil alltså? Inte riktigt.

Första repan med den minimalt men propert utseendeförändrade Hyundai Coupé på vårtorr väg ställer begreppen på huvudet. V6-maskinen på 2,7 liter och 167 hk råmar plötsligt med en nerv som om det gällde Nissan 350Z, inte Hyundai. Gasresponsen är omedelbar, inte V6-trött med en massa svänghjulskänsla som jag minns bilen. Ã-ver 3 500 r/min finns ett påtagligt tryck jag inte kan erinra mig från tidigare versioner. Hoppsan, det här var ju riktigt kul, uppfordrande!
Enligt importören är det exakt samma snurra som tidigare, i grunden en gammal Mitsubishimaskin som flyttade till Hyundais lite flottare modeller för många år sedan. Jag skulle kunna ta gift på att åtminstone något hänt; en ändrad mappning, en ny utväxling, något - men bilen är alltså så här pigg utan att något särskilt hänt?

Även den sexväxlade lådan är en positiv upplevelse. Kopplingen är lite tung och direkt, också som på 350Z, medan lägena är distinkta med markerad klickkänsla och korrekt korta slag. Det är ett riktigt nöje att skifta med näven på den korta spakens kromade boll, denna drevbox skulle inte skämmas för sig ens i en Audi eller BMW.
Det skulle däremot läderratten göra, en sällsynt hal och läbbig, tung sak som minskar körupplevelsen åtskilliga grader. I varje liten krök, varje attack bilen i övrigt inbjuder till tar det såphala greppet ner intrycket av att detta är en sportvagn på riktigt. Byt genast, Hyundai, det är bilen värd.
En av de första Hyundaimodeller som dök upp i Sverige i början av 1990-talet var en coupé, men du må vara förlåten om Scoupe inte avsatte några djupare räfflor i hjärnbarken. Linjeföringen var därefter länge en svag sida, det fanns en förskräcklig version som såg ut som Star Warsfiguren Jar Jar Binks i fronten.


Men den här karossen är nästan helt fri från designtrams, folk vänder sig om och tycks uppskatta vad de ser. Nya strålkastare (igen!), nya baklampor, nya fälgar, dubbla ovala avgasrör, försiktigt krompynt - receptet är inte oävet.
Inredningen och instrumentpanelen har behållit sina grunddrag, en ganska hög och kolsvart plastvägg med dubbla luftutblås på krönet, men detaljarbetet är helt nytt. Nya mätartavlor som ser klart vettiga ut, nya knappar och reglage med bra funktion och känsla, "hård" och lite plastig finish här och var men avgjort en mycket trivsammare miljö än förr. Synd bara på den blå instrumentbelysningen som, trots regleringsmöjlighet, är så stark att man tror sig vara i ett solarium.
Stolarna är ganska små men kramar om korrekt så länge man inte är särskilt lång om ryggen eller bred över akterkastellet. Klädseln är en skön nätstruktur som både greppar och luftar. Baksätet är trångt på alla ledder, inget att förvånas över, men bagagerummet är stort och förstoras ytterligare med baksätet hopvikt.

Hyundais paroll är ju att erbjuda hyfsat moderna och välbyggda vagnar utan fördyrande supermoderniteter. Passning och allmän finish går inte att anmärka på, tvärt om. Antisladdsystem finns förstås, det griper in med viss finess i stället för att bara slå till, men en lågprisdetalj som bältesvarnare finns inte tillstymmelse till och själva bältena trasslar alltid när de ska tas på. Sidokrockkuddar finns men påsar för huvudena gör det inte. Dumt.
Även i fjädringen märks att det inte spenderats såar av pengar på utvecklingsavdelningen. Ska det vara sportbil? Jahapp, hård fjädring, punkt slut. Hyundai Coupé stöter rejält i broskarvar och håligheter, men spänsten betalar sig också i liten krängning och underhållande beteende när bilen pressas. Lite släpp på gaspedalen i kurvorna och den framtunga balansen skiftar snyggt till behagliga flyt med bakvagnen. Huvudintrycket är att Coupé är kul att köra när man håller den på viss press, åter tonar en överraskande känsla av Nissan 350Z in.

Tvåhundra femtio tusen kronor vill man ha. Det är nog billigast på marknaden för en bil av denna fason och kan inte betraktas som annat än prisvärt. När bilen introducerades för fem år sedan var priset bara 5 000 lägre. Klimatanläggning med bra fart är standard, stereon kostar extra och installeras "löst" på lite gammaldags manér när alla andra kör med superintegrerade designljudanläggningar.
För den som kan överse med sådana saker är det bara att konstatera: Hyundai Coupé 2,7 V6 är en rolig överraskning - och ovanlig: Det går minst ett dussin Porsche Carrera på varje sådan här ser.