PROV: Maserati Quattroporte S

En eftergift för USA-marknaden! En god vän köpte ett av de sista exemplaren av förra generationens Maserati Quattroporte. Den kärvt återhållsamma modell som Gandini ritade. Om efterföljaren var han långt ifrån övertygad.

Kontrasten till Quattroporte av i dag kunde heller inte vara större. Medan föregångaren utstrålade schweizisk banksekretess gav Pininfarina en närmast exhibitionistisk levnadsglädje fritt spelrum i sin första variant av Maseratis toppmodell.

Uppenbarligen fungerar det. På knappt fem år har femte generationen Maserati Fyra Dörrar sålt i över 15 000 exemplar. Vilket naturligtvis delvis beror på en storstilad entré i amerikanska hjärtan.
Nu är det dags för en ansiktslyftning, en hyggligt genomgripande sådan som resulterat i Quattroporte S.

På Maseratispråk uttrycks detta med »se si aspira all'eccelenca, non si deve mai smettere di migliorare«. På vanlig bonnsvenska blir det ungefär »sluta aldrig att förbättra om du vill uppnå perfektion«. Just så lär självaste Leonardo da Vinci ha uttryckt sig inför sina unga förhoppningsfulla adepter.

Maserati, med numera ytterst affärsmässiga Fiat i ryggen, bjuder på citatet men påpekar noga att man inte jämför sig med renässansens kanske främste i övrigt. Ändå ligger det liksom i luften.
- För visst är väl Quattroporte S något alldeles extra?
Jovars, men innan vi fördjupar oss i tekniska och stilmässiga spetsfundigheter: nya Quattroporte S möter konkurrensen med mastiga 1 990 kg i tjänstevikt.


I och för sig blott 90 kg mer än tvådörrars Gran Turismo som man hämtat mycket av den nya stjärnglansen från. Men ändå en tydlig signal om att även Maserati drabbats av den tungviktarsjuka som kastat en så mörk skugga över koncernsyskonet Alfa Romeo.
Hur vikten ska minska i framtiden förklarar Maseratis tekniske chef Paul Fickers nedan, men  som tur är märks övervikten av i dag inte så värst mycket bakom ratten.

Provturen sker i österrikiska Salzburg med vindlande alpvägar inpå knuten och blott ett stenkast från Tyskland och Autobahn. En utmärkt miljö att upptäcka om pratet om »optimal viktfördelning« och »lyxbil med sportprestanda« är något mer än just prat.
Det är en upplevelse att ta plats i Quattroporte S. Vädret bjuder på häftiga regnskurar under de fyra timmar jag ska umgås med bilen och då är det väl att insidan är minst lika vacker som den så skulpterade, välornamenterade karossen. Men tro inte att detta är en extrem sportbil som äntras genom att man så att säga faller på plats. Nej, här är dörrtröskeln låg och stolarna höga.

Förarstolen är rent av väl högt placerad, det går inte att komma riktigt nära golvet så som i de tyska och engelska konkurrenterna. Förklaringen är, får jag höra, den armada av elmotorer och diverse fläkt- och massagefunktioner som numera döljs under stolen också i en Maserati.
- Ingen annan har klagat tidigare, bedyrar Maseratis chefsingenjör.  
Strunt samma. Undertecknad sitter bra ändå och dessutom kan alla, oavsett längd, räkna med god utsikt över den välfyllda instrumentpanelen. Här bjuds på vackra visartavlor, med varvräknare som räknar ända till 9 000 och en rejäl samling knappar att leka med.

Som det anstår ett märke som kräver lite mer av sin ägare än bara en välfylld plånbok finns det ett par märkestypiska egenheter. Klockan har till exempel en helt egen design och färgsättning i stället för att snällt matcha hastighetsmätare och varvräknare. Och för att justera instrumentbelysningen används två olika knappar. En som ger mindre belysning och en som ger mer.

För att starta motorn används en rejäl nyckel.

Inget »key less-trams« här inte.

Och vilken motor! Vrålet när den första cylindern tänder får upp mungiporna på vilken grinolle som helst.

Automatlåda är numera enda alternativet. Det låter kanske som en hädelse i ett ädelt sportmärke som detta men den sexväxlade zf-lådan känns fullständigt naturlig och gör ett utmärkt jobb. Även i normalläge reagerar den villigt på högerfotens nycker och ser till att den tunga komfortkryssaren flyttar på sig. 

Maserati berättar glatt att den nya 4,7-liters V8-maskinen, som även används i Gran Turismo S, villigt hänger med till 7 200 r/min. Härligt. Ändå har de flesta chaufförer nog större nytta av att nära 400 Nm vridmoment är tillgängligt strax över 2 000 r/min.

I praktiken betyder det att bilen alltid är redo att accelerera utan betänketid. Kanske inte lika obarmhärtigt vansinnessnabbt som någon av amg:s vassaste maskiner,  men med den fördelen att det härliga avgasljudet hörs tydligt redan från tomgång. För en entusiast gör detta susen för humöret. Man måste inte tokköra för att bli glad bakom ratten.
Men visst, lägg växelspaken i sportläge och det är en ren fröjd att köra på gränsen av sin förmåga. I de branta slingervägarna alldeles i trakterna av Alperna är det härligt att motorbromsa nästan som med en manuellt växlad bil.

Det finns två sätt att ta kommando över automatlådan. Antingen väljer man de numera så populära paddlarna bakom ratten. Eller så för man växelväljaren fram och tillbaka. Jag tycker att det senare är roligast.
Trots dryga två ton som skjuter på har Quattroporte S inga problem med inspirerad kurvtagning. Utifrån ser det ut som om bilen understyr men bakom ratten känns allt kontrollerat och säkert. Delvis därför att den aningen för lättgående ratten faktiskt kommunicerar. Närmast unikt i den här typen av bil år 2008.

I sportläge reagerar inte bara växellådan snabbare. Den så kallade »skyhook-upphängningen«, med elektroniskt tilltjockad olja i stötdämparna, styvar upp sig och sänker bilen tio mm. Resultatet är att styrningen då upplevs som något mindre lättgående runt mittläget eftersom hjulvinklarna ändras marginellt.
- Men det är inte avsiktligt och egentligen inget man ska märka, säger chefsingenjör Fickers.

De breda däcken, 255 mm fram och hela 285 mm bak, ger naturligtvis ljud ifrån sig. På sjöblöta vägar känns bakvagnen också lite lös när ett hjul passerar över ett brunnslock. Som om en del av den feta gummimassan tappar fästet och snubblar till.
Ändå är komforten utmärkt. Att motorn hörs mest hela tiden är bara en bonus och man sitter faktiskt och njuter av sången även i baksätet. Där finns förresten plats också för en långbent passagerare.

Finns det då inget riktigt negativt att säga

om nya Maserati Quattroporte S? Inte mycket bortsett från de högt placerade stolarna fram och en lite vek känsla i växelspaken.
Jo, det avancerade gps-systemet integrerat med en rejäl stereoanläggning är inget man intuitivt förstår sig på. Men det problemet delar Maserati med de flesta andra lyxmärken.   
Dessutom ska det väl ta lite tid att uppskatta det riktigt fina i livet och dit hör definitivt fyradörrarsmodellen från Modena.