PROV: Mini Cooper S Clubman

Det är lika bra att vi börjar i den ändan. Automobils utsände reporter
är i ett livslångt beroende av Minis. Problemet började redan i
tolvårsåldern med inköp av en Austin Cooper 1967 och numer är den
kompletterad med en Mini Cooper S 2004.

Så frågan jag ställde mig inför provkörningen av Mini Clubman var: vad
händer med den speciella körkänslan i Mini när axelavståndet växer med
åtta och hela karossen med 24 centimeter. Mini anser att det var
centralt att go-cartkänslan skulle behållas i Mini Clubman.



Vid en provkörning på vindlande
bergsvägar runt Madrid är det svårt att försöka provocera fram några
nackdelar med det längre chassit. För att kompensera för den ökade
längden är krängningshämmarna fram kraftigare och fjädrarna bak
starkare. Kanske är väghållningen extra bra på pressbilarna, de verkar
ha tydligt negativ camber på åtminstone bakhjulen, möjligen har
cambervinkeln justerats för att ge media ett bättre intryck av bilarna.
Det märks att det längre chassit gör att bilen sväljer ojämnheter
bättre jämfört med den vanliga Minin.



Mini har blivit mer mogen, det
kan både vara en fördel och en nackdel beroende på hur föraren vill att
bilen ska bete sig. För att verkligen känna skillnaden behövs nog ett
test på en konbana.



Automobil provkörde två varianter
av Mini Cooper S Clubman, dels med 16-tumshjul och utan sportchassi och
dels med tillvalen 17-tumshjul och sportchassi. Med det senare ökade
inte bara vägljudet, bilen bjöd in till en mer aktiv körstil och var
betydligt roligare att köra.


Det längre chassit var inte den enda utmaningen för ingenjörerna.
Karossen är asymmetrisk, för på högersidan finns en liten extradörr
upphängd baktill på samma sätt som hos Mazda RX-8. Den lilla dörren
kallar Mini för Clubdoor och underlättar insteget i baksätet. Eftersom
extradörren sitter på höger sida kan passagerare säkert kliva ur bilen
i länder med högertrafik, men det måste svida i engelska ögon att Mini
Clubman med sitt urbrittiska arv får den lilla dörren på fel sida.



Bak har Mini Clubman C-stolpen
lackerad i en kontrasterande färg som ramar in de båda bakdörrarna.
Tanken är att det ska föra tankarna till Hundkojans olika
kombiversioner som i en del fall hade trädetaljer kring den bakre delen
av karossen. För att ytterligare peka mot Hundkojans arv så har Mini
Clubman inte en normal kombilucka utan två dörrar som öppnas mot
sidorna. Men designgreppet har sitt pris. Den fria sikt rakt bakåt som
en vanlig kombibil har begränsas av Mini Clubmans lösning med dubbla
dörrar. Ett potentiellt problem i svenskt vinterklimat är också att
baklyktorna är fästa i karossen och inte följer med när dörren öppnas.
Samma lösning finns fram där strålkastarna lämnar hål i den stora
motorhuven. Frågan är hur lätta bakdörrarna blir att öppna och stänga
efter en vintertur med snörök och isbildning kring lamporna.



Från augusti kom tre
bränslebesparande åtgärder på den vanliga Minin och dessa har även
Clubman. Nu har alla Mini bromskraftåtergivning som gör att energin som
frigörs vid inbromsning eller motorbroms används för att ladda
batteriet. Alla Mini med manuell växellåda har en automatisk
start-stopp funktion, den förutsätter att föraren släpper gaspedalen
och lägger ur växeln vid exempelvis ett trafikljus. Motorn stängs då av
och startar igen då kopplingen trycks ner. I tät storstadstrafik känns
det lite omständligt att genomföra proceduren och vid ett tillfälle går
bilen inte igång trots att kopplingen trycks ner, det kanske berodde på
handhavandefel men det visar att funktionen inte är helt enkel att
använda.



Den tredje nyheten är
växelindikatorn som ska bidra till en mer ekonomisk körning. Föraren i
en manuellt växlad Mini ser när det är dags att växla med hjälp av en
pil på instrumentens display under varvräknaren.

Så var det namnet, Mini Clubman. Under provkörningen tittade en kollega
från en svensk tidning klentroget på mig när jag försökte inpränta att
Clubman inte var namnet på Hundkojan i kombiversion, det var namnet på
Minin med moderniserad front som kom 1969.



Den första kombiversionen av
Hundkojan kom 1960, ett år efter att den ursprungliga versionen
presenterats. Som Austin såldes den under namnet Countryman, stod det
Morris på kylarmärket hette den Traveller. Men för att röra till
allting så fanns även Clubman som kombi och hette då Mini Clubman
Estate. Clubmanmodellen lades ner 1980 och den klassiska
hundkojefronten skulle komma att överleva i ytterligare 20 år innan den
nya Minin kom. Enligt Mini är en av anledningarna till att bilen inte
döptes till Countryman eller Traveller att de namnen inte skulle gå att
skydda. Till slut blev man trötta på att använda internkoden R-55 och
började kalla bilen Clubman.



Den som förväntar sig att Mini
Clubman är en superpraktisk storlastare ska nog leta efter en annan
bil. Baksätet som mest är av nödkaraktär i den vanliga Minin kan nu
komma till riktigt användning. Benutrymmet bak är åtta centimeter
längre, så fyra vuxna kan sitta i bilen samtidigt utan att tvingas ha
knäna i öronhöjd. Bagageutrymmet har en kapacitet på 260 till 930
liter. Clubman är ändå ganska trång, en normal kabinväska går inte in
på längden om baksätet är uppfällt.



Mini Clubman är runt 15 000
kronor dyrare än en kort Mini. Priset för Mini Cooper S Clubman är 232
000 kronor, till det kommer diverse kryddblandningar.
Utrustningspaketen för Mini heter saker som Pepper och kostar 16 000
och Chili för 28 000 kronor.



Ett svar på om Mini Cooper S
Clubman är en sportig bil finns i en liten detalj i faktabladet. Bilen
går inte att få med dragkrok, då det enligt tillverkaren kan skada
motor och växellåda. Dragkrok finns endast till de enklare varianterna
Cooper Clubman och Cooper D Clubman. Trots det är Cooper S Clubman en
lite mer praktisk Mini, utan att vara tråkigare att köra.