PROV: Volkswagen Passat variant V6

Är det någon som minns Passat W8? Ni vet den där folkan som hastigt och lustigt fick en kuriös motor under huven. Inte en V8, utan en W8, med cylindrarna i V-motorn lagda omlott, precis som  W12-motorn i Phaeton.
Lika lite som jag förstod Volkswagens satsning på lyxbilen Phaeton, lika dimmig var tanken med en åttacylindrig motor i svenssonbilen Passat. Den föll mellan stolarna både som svenssonbil och som lyxglidare, och var (särskilt med automatlåda) varken sportig eller särskilt snabb. Är nya Passat V6 ett mer genomtänkt försök i det lyxiga tjänstebilssegmentet?

W8:an försvann snabbt in i historiens glömska och under huven sitter nu VW:s 15-graders V6 på 250 hk, känd från Golf R32 och Audi TT 3,2. Liksom dessa består drivlinan av fyrhjulsdrift med Haldex-koppling och DSG-låda. En alldeles utmärkt drivlina i de flesta fall, men i Passat passar den inte. Trots 250 hästkrafter och 320 Nm känns bilen seg. I det självväxlande Driveläget växlar lådan blixtsnabbt upp till högsta växeln. Redan i 45 km/h puttrar man fram på sexan och motor puttrar kraftlöst i strax över 1100 r/min. Hade lådan varit lika ivrig att växla ner hade förfarandet varit förlåtet, men så är inte fallet.

Driveläget kväser körgläjden nästan lika effektivt som automatlådan gjorde i föregångaren. Växellådans sportläge är tvärtom. Då blir lådan istället hysterisk och det tar inte lång tid innan föraren också är det. Den enda lösningen är att växla "manuellt" med paddlarna på ratten.
Passat har en känsla av solid tyngd, ungefär som en Bang & Olufssen TV-fjärrkontroll. Den tunga känslan har en förskräckande förklaring, tjänstevikten är nästan 1,9 ton! Det är inte konstigt att motorn känns uddlös, särskilt som växellådan tvingar den att arbeta på tomgångsvarv.
Annars är Passat en positiv upplevelse. Liksom B&O:s fjärrkontroll känns bilen väl ihopskruvad. Den uppfällbara telefonknappsatsen och mittkonsolen med navigationssystem är snygga detaljer som liksom den ljusbeiga inredningen och de alcantaraklädda stolarna ger interiören en lyxig prägel.


Om man lägger de sportiga körambitionerna åt sidan kan man uppskatta V6:ans gångkultur och bilens sköna glidaregenskaper. Det enda som stör friden är att sportfjädringens hårdhet rimmar illa med bilens karaktär.
Men Passat V6 lyckas ändå inte charma mig. Bilen vill för mycket. Det första intrycket är att Volkswagen kommit rätt nära den rätta lyxkänslan, men när man skärskådar vagnen i sömmarna skjuter Passat V6 rakt förbi målet. Precis som föregångaren gjorde.