PROV: Volvo C70

Ändlösa raksträckor och mitt i ingenstans en stad som försöker slå världsrekord i antal rondeller. I en av dem kör vi fel, råkar ta höger där vi egentligen skulle ha ångat på rakt fram.
Att köra bil i Förenade Arabemiraten och grannlandet Oman är inte alls stirrigt som det kan vara i vissa sydeuropeiska länder. Tempot är lågt, trafiken gles och man kan roa sig med att räkna bilar som inte är av Toyotas fabrikat. Det är enkel matematik, det dräller av små Toyota-modeller som aldrig hittar till Europa och Land Cruiser 100 är den solklart vanligaste SUV:en. Bortsett från de pressbilar som Volvo kånkat till arabiska halvön ser jag en handfull lokala XC90, ett par S80 samt en kritvit S60 med blingbling-fälgar.

Körningen underlättas av att landsvägarna är spikraka, mil efter mil genom nästan platt sandöken och något som liknar bergsmassiv fast de antagligen är lika massiva som en frusen svensk grushög. Det enda man kan förvånas över är att vägbyggarna inte bemödat sig att jämna ut länsmansryggarna, att anlägga en fin väg och inte skyffla ned sanden i svackorna verkar underligt.
Ett bra chassitest är det i alla fall, vi tar sats med hygglig fart genom en kortvågig svacka med efterföljande spetsigt krön och kan bara konstatera att det krävs mer för att bringa nya Volvo C70 ur fattning. Och att vi kör fel i en av de 14 rondellerna i Al Ain och hamnar vid den lokala kamelmarknaden kan förstås inte bilen skyllas för. "Meat camels in this section and race camels over there", men vi kommer aldrig till konkreta förhandlingar utan lämnar marknaden med samma transportmedel som vi anlänt med.
Om vi ska tro Volvo var första generationen C70 coupé och cabriolet bara en uppvärmning. Nu är det allvar, nu ska det säljas dubbelt så många bilar (16 000 per år) och nu ska Volvo svinga sig upp bland "premiumbilarna" på allvar. Det är knappast någon slump att lanseringen och provkörningen äger rum med arabvärldens gräddhylla, det lilla shejkdömet Dubai i Förenade Arabemiraten, som utgångspunkt.


Mycket kan sägas om gamla Volvo C70, men slätstruken var den inte. En frustande och lite oborstad turbofemma på 240 hästkrafter som slet och drog i framhjulen. En formgivning som står sig förvånansvärt väl nästan tio år efter introduktionen. En invändig kvalitetskänsla som även dagens Volvo-bilar bitvis har svårt att nå. En stereoanläggning som gjord för arena-rock'n roll. En prislapp på 452 000 kronor när coupéversionen med T5-motor introducerades 1997 (ett par år senare städade Volvo i utrustningslistan och sänkte priset till 372 000).
Men verklig, djupgående kvalitet var aldrig någon paradgren för C70 som byggdes i samarbete med Tom Walkinshaw racing i Uddevalla. I synnerhet cabrioletversionen var darrig och att TWR och Volvo inte längre har några gemensamma projekt säger det mesta.

Traditionen att vända sig till en utländsk firma med kunskap om småskalig bilproduktion har däremot inte övergivits. Förfäderna 262CE och 780 byggdes hos Bertone i Italien (den sistnämnda hade även formgivits av Bertone, medan "skokartongen med basker" var Volvos egen design).
Nya Volvo C70 har en brokig stamtavla: i grunden en S40/V50 som delar många grundkomponenter med Ford Focus och Mazda 3. Utvecklingen till coupé med fällbart tak har skett i samarbete med Pininfarina som äger 60 procent av bolaget som tillverkar C70 i Uddevalla.
Att Volvo väljer sin lilla plattform som grund för prestigemodellen har flera förklaringar. Dels var det den modernaste konstruktionen i huset när projektet inleddes, dels kan priset hållas nere. Med 140-hästarsmotor kostar C70 från 337 900 kronor. Att slippa varvtalsbegränsningen och få 30 hästkrafter till kostar 14 000 kronor, medan T5-versionen med 220 hästkrafter betingar 392 900 kronor (inklusive paketutrustningen Momentum, värd 15 000 kronor). Dieselmodellen med 185 hästkrafter kommer senare under året och är ännu inte prissatt.

Någon renodlad lyxpryl är inte Volvo C70, snarare en nykter och in i minsta detalj klokt vardagsrustad bil med viss entusiastprägel. Med undantag för Mercedes SL 1989 lär inte någon cabrioletlansering ha skett med sådant fokus på krocksäkerhet.
Om C70 MkI var en bitvis primitiv och lite snabbt hopkommen produkt verkar C70 MkII vara en alltigenom uträknad och validerad konstruktion. Det vittnar inte minst det tredelade taket om. Fällningen tar knappt 30 sekunder och det hopvikta takpaketet kan höjas med en knapp innanför bakluckan för att komma åt det lilla bagageutrymme som blir kvar under plåt- och glassjoken.
Med taket uppfällt är det svårt att förnimma någon som helst skillnad i körupplevelse jämfört med en S40 T5. Åtminstone i provbilen och på den arabiska asfalten är ljudnivån behaglig och 18-tumshjulen (tillval) vållar heller inga bekymmer. Möjligen märks det att de 220 hästkrafterna har drygt 200 kg extra (lågt räknat) att släpa på.
Den verkliga prestationsnivån får vi återkomma till i ett A-test på svensk mark, men utan tvivel håller köregenskaperna hög nivå. Den soppiga styrkänslan i S60 och V70 finns inte alls och det ska antagligen till rent dumdristiga provokationer för att väggreppet ska förloras.
Men att C70 (eller S40 och V50) skulle vara ett så enastående redskap för inspirerad bilkörning som vissa tidningsartiklar gör gällande - det stämmer helt enkelt inte.

Volvo gör spänstiga vardagsbilar, men förare som verkligen prioriterar sinnlig körupplevelse bör snegla åt något annat håll. En gammal C70 skulle framstå som ålderstigen och spattig i jämförelse, men den var på gott och ont mer levande i förarens händer.
Det gäller inte minst motorkaraktären i 220-hästarsbilen (den enda som erbjuds vid provkörningen). Under fullgasacceleration kan något av orret från gamla 850 GLT förnimmas, men för övrigt är motorn mer välartad än rolig. Man längtar aldrig efter en sexcylindrig motor av komfortskäl.
Därutöver fungerar samspelet växellåda-koppling-motor fint och C70 är nästan japanskt smidig i manöverdonen. Accelerationsförmågan är inte att klaga på, men det vore konstigt om inte Volvo snabbt lanserade rivigare versioner (konceptbilen C30 med 260 hästkrafter pekar i den riktningen, och den fräsiga 300-hästarsmaskinen i R-modellerna vore självfallet mumma).
Tills vidare är det inte som sportbil nya C70 ska bedömas, utan som en relativt mjuk (endast en chassisättning erbjuds), vänlig och välorganiserad mellanklassbil med guldkant. Exakt samma uppdrag som cabrioletversionerna av Audi A4 och Saab 9-3 har att utföra. En lockelse för de som vill känna sig unga snarare än de som är det.

De flesta betraktare verkar tilltalas av formgivningen - särskilt med taket uppfällt - och för två personer på långresa mot sydeuropeiskt klimat torde C70 vara en optimal färdkamrat.
Stolarna är bekväma och inställningsmöjligheterna goda. Fyrsitsig är C70 på papperet, men vi gissar att fyra fullvuxna personer hellre delar på två bilar än tränger in sig i denna. Med taket fällt men rutorna upphissade och vindskyddet över baksätet monterat (tillval, xx) är det nästan helt dragfritt i kupén.
Instrumentering, ratt, reglage - det mesta är identiskt med S40/V50, men dörrsidorna är så klart längre och hyser fack som spärras med centrallåset (tillval). Dessutom - också som tillval - högtalare som ser ut att räcka till Ullevi. Volvo har alltid varit duktiga på musikanläggningar och med nya C70 vill man verkligen visa sig på styva linan.s Audi har just inlett samarbete med Bang & Olufsen, Lexus har sedan flera år Mark Levinson-apparater i de dyrare modellerna och nu köper Volvo högtalare från danska Dynaudio.

Kanske krävs det muskler i musikanläggningen för att blåsa liv i upplevelsen av nya Volvo C70. Själva bilen uppfattas lätt som ganska sval och en smula distanserad, den kastar sig inte om halsen på betraktaren men gissningsvis kan det lågmälda tilltalet betala sig i form av en slitstark relation.Om gamla C70 var bjöd på opolerad rock'n roll så är den nya mer välarrangerad pop. Säkert inte fel när det gäller att nå en stor publik och göra ett gott intryck i vida världen.