Peugeot RCZ: Vilobil med stil

Men Peugeot RCZ utgör en tredje sort. Den lufsar på längs vägen som om ingenting kunde irritera den, utan att för den sakens skull bjuda på någon särskild nerv i upplevelsen. I stark kontrast till den exhibitionistiska ytan döljer sig en ganska godmodig själ där under, kapabel snarare än kul.
RCZ är det första bokstavsbarnet från Peugeot, allt sedan sent artonhundratal har Peugeots personbilar haft sifferkombinationer i efternamn men med RCZ bryts den trenden. Vi såg den först 2007, då som konceptbil under namnet 308 RCZ och i fjol visades produktionsbilen på Frankfurtsalongen.

RCZ bygger mycket riktigt på 308, vilket betyder okomplicerade hjulupphängningar med fjäderben fram och mjukstel axel bak. Motormässigt erbjuds två bensinare på 1,6 liter: en på 156 hk och en på 200 med twin scroll-turbo och avancerad ventilstyrning.
I grunden är det samma motor som sitter i Mini Cooper S men finliret har skötts inhouse. Dessutom finns en dieselspis på två liter och 163 hk.

Till skillnad från den rätt alldagliga 308 är RCZ en visuell smocka. Formgivningen är vågad, med ett stort gap längst fram, svällande skärmar, långt framskjuten coupé och rejält putande rumpa. Två längsgående metallbågar bär upp glastaket med två bubblor som löper ner längs bakrutan. En hälsning till designhuset Zagato och dess gamle chefsdesigner Ercole Spada?

Interiören är inte fullt lika våghalsig, men den konstläderklädda instrumentpanelen lånar drag av både Porsche och Audi. Särskilt de tre cirklarna som tronar högst på mittkonsolen är en direkt fickstöld från Audi TT.


Kvalitetsintrycket är gott, även om sömmarna i konstläderpanelen inte är riktigt snörräta. Stolarna ger bra stöd både på långresa och i svängarna, även om sittdynorna gärna hade fått vara lite längre. Baksätet är däremot bara en ursäkt, de barn som möjligen kan få plats ska vara små och sakna huvuden.

Dieselmotorn mumlar i gång och drar i väg utan knot, men det är inte den rivigaste motorn i världen. Snarare visar den sig vara en vardagsvän som lätt tillbakalutad tar sig an sitt uppdrag – trevlig men lite trögtänkt och stressar inte i onödan.
Då är bensinbilen klart piggare, åtminstone i den starkare varianten.

Personlighetstypen är den samma som dieseln men skäggstubben är lite rivigare och karaktären lite spetsigare – även om den inte gör RCZ till någon riktig sprinter.
Alltjämt trivs den bäst med att lufsa runt landskapet i lagom tempo. Vid fullgas förstärks motorljudet av ett membran i insuget, något som fransmännen kallar Le Sound System. But why?

Styrningen är inte så dum, ganska rapp runt mittläget men någon särskild vägkänsla förmedlar den inte. Jag bestämmer mig för att antisladdsystemet jobbat färdigt för dagen och kopplar ur det. Och märker ingen skillnad alls. Det tycks vara fullkomligt omöjligt att bryta upp den här bilen i sladd, så tryggt satt är chassit.
Trots det går det ganska fort, över bergskammarna är RCZ lättkörd som få och greppgränsen signaleras tidigt och tydligt med hasande framhjul. Fjädrar och stötdämpare är av den kralligare sorten och krängningen är måttlig. Komforten förlitar sig på mjuka bussningar – vilket i sin tur får karossen att vagga lite underligt ovanpå hjulen och någon krispighet i kommunikationen står inte att finna.

Gaspedalen har ett irriterande »kick down«-läge som minsann ska informera om att man gasar och bromsarnas bett är bra men servoverkan är av tantsort, hugger direkt.
Det samlade intrycket är att RCZ ska avnjutas med vilopuls. Och det är förmodligen så konstruktörerna tänkt sig att det ska vara. RCZ är ett formgivningsexperiment, en designerkostym i konfektionskollektionen snarare än ett verktyg för körsugna.

Det är en livsstilsbil och som sådan är sminklistan självklart lång. Kunden kan utrusta sin bil i det oändliga. Hjul? Självklart! Välj färg på grill, bromsar och de längsgående takbågarna. Komplettera med kolfibertak, och varför inte ett dekalpaket. Bilen ska vara en del av din personliga garderob. Som idrottsredskap ska man i alla fall inte se den.