Bild
Nästa artikelPROV: Mini John Cooper Works
Publicerad 13 oktober 2008
Svinkul!
Smörig turboladdning, styvt väggrepp och barsk i tonen - det mesta är helrätt i starkaste Mini-modellen hittills.
Motorvägen sträcker rakt västerut från Palma de Mallorca till staden Andratx några mil bort, för att i betydligt smalare skick böja av mot nordost och tråckla sig längs Tramontanabergens svindlande vackra, branta kustlinje.
Här finns kurvor att kasta sig in i, rakor att att axa ut på, backar och böjar att bemästra så att man blir kollrig. Här är helt enkelt alldeles otroligt roligt att köra bil.
Det beror inte minst på att redskapet heter John Cooper Works, den hittills kraftigaste, mest krigsmålade versionen av BMW:s supersuccé Mini. Vem trodde för tio år sedan att en 1,6-liters standardmotor kunde gå på det här viset?
Motorn har inte kompressor som i förra versionen utan (i likhet med Cooper S) så kallad twin scroll-turbo, med »delat« turbohus för parvis två cylindrar. Med denna konstruktion får man lågt mottryck vid lågt motorvarv och därmed snabbare turboreaktion. Som mest pressar maskinen ur sig 211 hk, motsvarande 132 hk per liter. En ansenligt siffra! Maximalt laddtryck är höjt till 1,3, jämfört med 0,9 i Cooper S.
Det hade kunnat bli en svårt hårdtrimmad sak med oartigt uppträdande, men alls icke. Karaktären är hur smörsnäll som helst på lågvarv, samtidigt blixtalert och racerbilsmässig på varje högvarvad bensindroppe. Ett fenomen av flexibilitet och tokhumör i samma paket, samtidigt som de drivande framhjulen sitter riktigt hyggligt fast i underlaget också under hård provokation. Tacka den nya elektroniska diffspärren för det, för en sådan finns i motsats till den mekaniska i Cooper S.
Redan på tomgång mullrar det flott ur de rostfria, 8,5-centimeterspiporna i mitten bak. Trycker jag in knappen Sport vid växelspaken blir ljudet än mer eggande, gasresponsen ännu rappare och styrningen ytterligare ett uns kvickare i reaktionerna. Från insidan är dock avgasljudet nästan onödigt väl dämpat, lite mer frust som belöning hade inte skadat.
Jag åker på sportläget mest hela tiden, växlar onödigt mycket eftersom lådan är så klickande exakt och eftersom det smäller programmerat skönt i dubbelpiporna mellan skiftena och vid snabbt gasuppsläpp. Jag njuter också av den speciella vy man får framåt och åt sidorna i den lätt rundade karossen, det är ungefär som att blicka ut ur en gammal Saab 99.
Siktet är inställt mot något som heter Circuito de Mallorca, racerbanan på Mallorca som finns några stenkast öster om Palmas kaotiska flygplats.
Det enda som stör framfarten är instrumenteringen. Den är säkert kul i livsstilstidningarnas modereportage och gör sig på broschyrbilderna, men den har väldigt lite med seriös med bilkörning att göra. Jag skulle föredra något mer flygplansinspirerat, en torr raf-stil med stora, svarta mätare med distinkt vit grafik, svart krymplackering och genomgående ingenjörsdoft, snarare än denna stilllöst sminkade beauty box. Man borde åtminstone kunna beställa en riktig panel bland alla mer eller mindre tramsiga tillval varumärket Mini öser över kunderna.
Circuito de Mallorca är utlagd som tarmpaketet på en gris. En kompakt slinga med kurvor och knyckar som klippta och skurna för den här bilen. Bra då att vi får åtta fullgasvarv på oss, inte tre luslöpor bakom en följebil som så ofta annars på övningar av den här sorten. Uppenbarligen har Minis skapare fullt förtroende för vad deras hjärtebaby kan prestera.
Jag står genast på allt vad tygen håller och konstaterar åter att den nya diffen där framme håller måttet; inget tuggande med framhjulen i böjarna, alltid jämn och kraftig drivning. Styrningen har helt rätt känsla och exakthet, som parentes kan nämnas att den elektromekaniska servon bara träder i kraft vid behov - allt för att spara på dropparna.
Bra fart blir det, 0-100 km/h går med lite träning på något över sex sekunder (några tiondelar ytterligare i lillkombin Clubman). Flåset är duktigt uthålligt mot närmare 6 000 r/min men klipper sedan av ganska tvärt.
Bakvagnen uppträder emellertid en aning jazzigt när jag fullbromsar in från 170-180 km/h för att ta en skarp höger efter långa rakan.
Kurvgreppet i bakvagnen förefaller annars vara suveränt, inte ens med alla nivåer av antisladdsystemet helt urkopplade får jag på villkors vis ut bakvagnen i en fotofrämjande sladd. Fjädringens »set up« är den samma som i Cooper S, men som tillval kan kunden beställa ytterligare förstyvad och sänkt (tio millimeter) fjädring och stiffare krängningshämmare.
Bromsoken lyser ilsket röda bakom de snygga 17-tumsfälgarna och på papperet ser grejerna ut att tåla omild behandling, men jag måste säga att det blev ganska svampigt i mittpedalen efter fyra-fem varv - som i så många andra standardbilar som inte heter Porsche i förnamn.
Helheten får tills vidare bli att detta är en riktigt rolig och tacksam bil att köra, att den riskerar att bli dyr i överkant (som alla Mini) och att ett komplett A-test borde ge mycket spänstiga resultat - Återstår att se!
Här finns kurvor att kasta sig in i, rakor att att axa ut på, backar och böjar att bemästra så att man blir kollrig. Här är helt enkelt alldeles otroligt roligt att köra bil.
Det beror inte minst på att redskapet heter John Cooper Works, den hittills kraftigaste, mest krigsmålade versionen av BMW:s supersuccé Mini. Vem trodde för tio år sedan att en 1,6-liters standardmotor kunde gå på det här viset?
Motorn har inte kompressor som i förra versionen utan (i likhet med Cooper S) så kallad twin scroll-turbo, med »delat« turbohus för parvis två cylindrar. Med denna konstruktion får man lågt mottryck vid lågt motorvarv och därmed snabbare turboreaktion. Som mest pressar maskinen ur sig 211 hk, motsvarande 132 hk per liter. En ansenligt siffra! Maximalt laddtryck är höjt till 1,3, jämfört med 0,9 i Cooper S.
Det hade kunnat bli en svårt hårdtrimmad sak med oartigt uppträdande, men alls icke. Karaktären är hur smörsnäll som helst på lågvarv, samtidigt blixtalert och racerbilsmässig på varje högvarvad bensindroppe. Ett fenomen av flexibilitet och tokhumör i samma paket, samtidigt som de drivande framhjulen sitter riktigt hyggligt fast i underlaget också under hård provokation. Tacka den nya elektroniska diffspärren för det, för en sådan finns i motsats till den mekaniska i Cooper S.
Redan på tomgång mullrar det flott ur de rostfria, 8,5-centimeterspiporna i mitten bak. Trycker jag in knappen Sport vid växelspaken blir ljudet än mer eggande, gasresponsen ännu rappare och styrningen ytterligare ett uns kvickare i reaktionerna. Från insidan är dock avgasljudet nästan onödigt väl dämpat, lite mer frust som belöning hade inte skadat.
Jag åker på sportläget mest hela tiden, växlar onödigt mycket eftersom lådan är så klickande exakt och eftersom det smäller programmerat skönt i dubbelpiporna mellan skiftena och vid snabbt gasuppsläpp. Jag njuter också av den speciella vy man får framåt och åt sidorna i den lätt rundade karossen, det är ungefär som att blicka ut ur en gammal Saab 99.
Siktet är inställt mot något som heter Circuito de Mallorca, racerbanan på Mallorca som finns några stenkast öster om Palmas kaotiska flygplats.
Det enda som stör framfarten är instrumenteringen. Den är säkert kul i livsstilstidningarnas modereportage och gör sig på broschyrbilderna, men den har väldigt lite med seriös med bilkörning att göra. Jag skulle föredra något mer flygplansinspirerat, en torr raf-stil med stora, svarta mätare med distinkt vit grafik, svart krymplackering och genomgående ingenjörsdoft, snarare än denna stilllöst sminkade beauty box. Man borde åtminstone kunna beställa en riktig panel bland alla mer eller mindre tramsiga tillval varumärket Mini öser över kunderna.
Circuito de Mallorca är utlagd som tarmpaketet på en gris. En kompakt slinga med kurvor och knyckar som klippta och skurna för den här bilen. Bra då att vi får åtta fullgasvarv på oss, inte tre luslöpor bakom en följebil som så ofta annars på övningar av den här sorten. Uppenbarligen har Minis skapare fullt förtroende för vad deras hjärtebaby kan prestera.
Jag står genast på allt vad tygen håller och konstaterar åter att den nya diffen där framme håller måttet; inget tuggande med framhjulen i böjarna, alltid jämn och kraftig drivning. Styrningen har helt rätt känsla och exakthet, som parentes kan nämnas att den elektromekaniska servon bara träder i kraft vid behov - allt för att spara på dropparna.
Bra fart blir det, 0-100 km/h går med lite träning på något över sex sekunder (några tiondelar ytterligare i lillkombin Clubman). Flåset är duktigt uthålligt mot närmare 6 000 r/min men klipper sedan av ganska tvärt.
Bakvagnen uppträder emellertid en aning jazzigt när jag fullbromsar in från 170-180 km/h för att ta en skarp höger efter långa rakan.
Kurvgreppet i bakvagnen förefaller annars vara suveränt, inte ens med alla nivåer av antisladdsystemet helt urkopplade får jag på villkors vis ut bakvagnen i en fotofrämjande sladd. Fjädringens »set up« är den samma som i Cooper S, men som tillval kan kunden beställa ytterligare förstyvad och sänkt (tio millimeter) fjädring och stiffare krängningshämmare.
Bromsoken lyser ilsket röda bakom de snygga 17-tumsfälgarna och på papperet ser grejerna ut att tåla omild behandling, men jag måste säga att det blev ganska svampigt i mittpedalen efter fyra-fem varv - som i så många andra standardbilar som inte heter Porsche i förnamn.
Helheten får tills vidare bli att detta är en riktigt rolig och tacksam bil att köra, att den riskerar att bli dyr i överkant (som alla Mini) och att ett komplett A-test borde ge mycket spänstiga resultat - Återstår att se!
