Morgan Aero Supersports: Urdjur

Blicken är galen, en korsning mellan utdött urtidsdjur och glosögd ärkeskurk i någon av trettiotalets dystopiska superhjälteserier. Formerna fascinerar, med böljande kurvor och flata ytor om vartannat och munkorgen är direkt skrämmande, som om den lånats av Hannibal Lecter. Parkeringsplatsens alldagliga inramning får Morgan Aero Supersports att stå ut som någonting från en annan värld. Vilket den naturligtvis också är, i mångt och mycket.

Vad den däremot inte är, är konservativ, åtminstone med Morganmått mätt. Länge var Morgan förkrigstidens sista utpost i den digitaliserade världen, med askträramar som hyvlades fram av män med mustascher och läderförkläden och som tog tepaus när klockan klämtade. Ett försiktigt försök att lyfta märket till moderna tider gjordes 1964 med Morgan +4+, men kunderna svek och den slanka glasfiberkarossen tillverkades i bara 26 exemplar.

Peter Morgan hade lärt sig läxan och förblev sedan vid sin läst. Inte ens när BBC:s Troubleshooter, ett slags företagarinriktad föregångare till Gordon Ramsays restaurangräddar-tv, för tjugo år sedan stövlade in på fabriken och rekommenderade fler anställda ingenjörer, moderniserad produktion och höjda försäljningspriser vek sig den gamle patriarken Peter Morgan en tum.

Men sonen Charles lyssnade och förstod. När Charles slutligen tog över ledarskapet för företaget 1999 hade redan mycket förändrats och året därpå lanserades Morgan Aero 8, ett mäktigt steg in i framtiden för ett företag som dittills levt på skottkärreteknik. Ut åkte träramar och medeltida hjulupphängningar, in trädde aluminiumramverk och moderna triangellänkar som höll hjulrörelserna i schack.

Fem år senare visades coupémodellen Aeromax, ett verk av den mycket unga designstudenten Matt Humphries som sedan blev designchef hos företaget. Han ligger också bakom nykomlingen Aero Supersports och hans linjer väcker sannerligen uppseende.

Ständigt stannar förbipasserande och frågar vad det är de ser, vad den heter, om den är gammal och, när de vet svaret, vad den kostar. Sedan står de där en stund, förstummade, förbryllade, och vet inte riktigt vad de ska göra med den nyvunna informationen. Söker man nya vänner, eller kanske mer än så, gör man det bra med en Morgan.

Nog kan den också misstas för att vara en veteranbil, proportionerna hör svunna tider till med milslång motorhuv och omöjligt liten kabindel och det finns fortfarande partier av askträ under aluminiumkarossen, men de har förpassats till mer blygsamma uppgifter som att bilda stomme för instrumentpanelen. Och visst handbyggs bilarna fortfarande, om än under mer rationella former än förr.

Veteranreferenserna till trots är Morgan Supersports också omisskännligt modern, långt från ekerhjulsnostalgi och kromlistiga beslag.

Att kliva in bjuder på en ovan upplevelse. Insteget genom de små dörröppningarna är trångt och kabinen verkligen intim. Det tar en stund för mig att skrynkla in min lekamen och väl på plats handlar det om compact living. Jag där jag sitter, utan svängrum i den smala sittbrunnen mellan tröskel och mittkonsol. Siktet sker genom den lilla upprätta vindrutan som reser sig direkt ur instrumentpanelen. Det finns ingen plats för defrostermunstycken utan eventuell imma motas med hjälp av eltrådar i rutan.

Här blir jag sittande. Inte för att jag inte kommer loss ur Morgans grepp, utan för att jag förstummas av den makalösa detaljkvaliteten. Instrumentbrädans svarta rosenpolering har en vacker lyster, stolarna och inredningen är klädda i en rutsydd lädersort som flirtar med ögat och överallt letar sig fingrarna till små detaljer, som de små läderstropparna till den avtagbara taksektionen. Men det blir ingen takavtagning i dag, hösten är på sitt allra sämsta humör och regnet häller oupphörligen.

En rad komponenter har Morgan handlat från BMW-koncernens hyllor, som dörrhandtagen från Mini och spakarna på rattstången. Också motorn kommer från BMW, en stor V8 som lovar att ge den lätta bilen bra skjuts. Men lyft inte på huven, där under är möbleringen lika spännande som i ett skolkök.

Motorn väcks till liv med en knapp mitt på panelen och svarar med en hård och tydligt maskinell ton. Den tjocka växelspaksknoppen är av en sort man inte finner i massproducerade bilar och det är en upplevelse i sig att få skjuta den i drive-läge. Just det, den har automatlåda men går också att få med en konventionell manuell spak för den som helst sköter växlandet själv. Det är nog att rekommendera, för den mjukväxlande automatsoppan är en främmande fågel i den här bilen.

På vägen är Morgan Supersports en rå och opolerad typ, yxig och i tydlig kontakt med mekaniken. Av väluträknade bussningsrörelser och motorkuddar som i kombination med en välavvägd gasspjällsmappning isolerar dig från motorrörelser finns ingenting. I dess ställe bjuds en hårig brittisk biff. Maskinen är stark och slänger lätt i väg den tunna karossen, styrningen är livlig och direktverkande även om ratten är en smula klumpig och armbågarna inte riktigt får plats för rappa rattrörelser. Här i vätan är bilen inte riktigt att lita på, bakdäcken tuggar lite oroväckande och vill helst bråka loss baken. Det är som om den inte är riktigt nöjd med den högst brittiska väderlek som bjuds, även om uppförandet skvallrar om stor kapabilitet i torrt väglag. Här och var hörs tydliga ljud från chassit och på det hela taget är upplevelsen otidsenligt mekanisk.

Det är precis det som gör Morgan så speciell att köra. Här är en mäktig maskin som inte skäms för sig, som tar dig med på ett riktigt äventyr om det så bara handlar om att köra till affären. Den är styv och stum och manligt bullrig, en bil som man verkligen får greppa vid hornen och den besitter någonting så totalt främmande som en egen, karaktär. En stark sådan, som får fingertopparna att pirra. Så underbart!

Sällan har jag blivit så charmad av en bil. I en vattenkammad värld dikterad av marknadsundersökningar och lagkrav sticker Morgan ut genom att vägra rätta in sig i leden. Släpp in den på nobelmiddagen och den kommer att torka fingrarna på bordsduken och nypa Silvia i rumpan.

Men också Morgan måste följa med i tiden och det här är den sista feta V8-modellen från märket på länge. eu:s straffskatter tvingar fram en annan utvecklingsriktning och härnäst väntar först snålare sexcylindriga motorer och, håll i dig, en dieselhybrid.

Det chockerar. Kanske borde jag snickra ihop plakat och gå och demonstrera utanför Rosenbad, för bevarandet av ouppfostrade bilar som rapar vid olämpliga tillfällen. Någon som vill följa med?